På resande fot

När man skriver en uppsats kan man känna sig ganska ensam. Speciellt om man inte skriver i grupp. Man träffar inte klassen så ofta och har helt plötsligt ganska mycket tid att förfoga över själv. Fördelen är ju att man är väldigt mobil! Så länge man kan ta med sin dator och några böcker klarar man sig bra var som helst. Jag tog vara på just det och begav mig till Spanien.

Låt mig presentera Estepona: en lagom liten och lugn by på Solkusten. Här ska jag tillbringa fem dagar på egen hand innan jag möter upp min familj i Córdoba och till sist Madrid. I Estepona kan man få ro att läsa och skriva på det lilla biblioteket där små barn går i flamenco-skola. Emellanåt kan man ta sig en liten promenad längs med stranden eller en café cortado på någon av alla små torg. Men mest av allt strosar jag runt och fotar vita, putsade väggar.

Att resa själv har många fördelar och den främsta är förmodligen att man hinner så mycket! Och jag har alltid med mig en bok att läsa om jag skulle känna mig uttråkad. Men så är ju spanjorerna väldigt pratsamma också, så det känns verkligen inte särskilt ensamt.

Undrar hur det skulle vara att turista på egen hand i Sverige. Är vi så introverta som ryktet säger? Fast idag har jag träffat på två sällskap med svenskar som skämtade med kyparen och tog sig fram på mer eller mindre knacklig spanska: ¿Una mesa con sol? Por favor.

Nu ska jag nog sätta mig och skriva lite till på uppsatsen. Ett stort LYCKA TILL till alla andra uppsatsskrivare där ute!

/Gabriella

 

Ämneslärarstudent/Examensarbete/Spanska Etiketter , , , | 0

Vad ska vi säga om människan (i undervisningen)?

Den senaste tiden har jag funderat en del på hur vi i skolundervisningen beskriver människan och hennes drivkrafter. Det blir alltid aktuellt om man ska göra human- och samhällsvetenskaperna intressanta genom att ge sig på djupgående orsakssamband i samhället, istället för en platt, deskriptiv och sammanhangslös undervisning.

När det är dags att undervisa i nationalekonomi blir detta särskilt tydligt. Grundantagandet om människan i ekonomisk teori, homo economicus, står inte utan kritiker, men är likväl grunden för de flesta analyser av mänskligt ekonomiskt beteende. Det största problemet med homo economicus är emellertid inte att det är en felaktig analys av mänskligt beteende, utan att det riskerar att bli en förebild för mänskligt beteende, en självuppfyllande profetia och därmed inte ens felaktig längre.

Uri Gneezy och Aldo Rustichini (2000) har i en berömd studie visat ett exempel på hur våra drivkrafter kan ändras i den riktningen. Studien gällde israeliska förskolor som införde böter för de föräldrar som hämtade sina barn för sent. Resultatet blev dock att allt fler föräldrar kom sent eftersom boten visade sig utgöra ett lindrigare alternativ än den sociala skam som var det enda tidigare straffet för sen hämtning. När förskolorna tog bort systemet med böter återkom inte den sociala skammen som straff utan föräldrarna upplevde nu istället att det var gratis att komma sent.

Kanske är detta ett bevis för att mänskliga drivkrafter till stor del är socialt konstruerade? När vi undervisar i ekonomi kanske vi även borde ta större hänsyn till en mer önskvärd modell för mänskligt handlade om vi inte vill att våra elever verkligen ska sluta som kalla beräknande homo economicus. Det måste naturligtvis finnas gränser för vilka beskrivningar av människan som är rimliga, men var går de gränserna?

Vad händer om vi tar med oss detta perspektiv in i andra undervisningsområden som t.ex. makt? Vilken människa lär vi känna genom att studera maktrelationer i samhället? Finns det en risk att vi gör om misstaget med homo economicus inom maktanalysen genom att porträttera den ohämmat maktsökande människan på samma sätt som vi porträtterar den ekonomiska vinstmaximerande människan inom ekonomin? Kommer våra elever att i större grad utnyttja varje tillfälle att tillskansa sig makt över sina medmänniskor om vi lär dem att det är så vi fungerar?

Detta leder förstås fram till frågan: Kan vi skapa en bättre värld genom att nyansera vår beskrivning av människan och hennes drivkrafter i undervisningen, som mer svårförutsägbar och kapabel till både gott och ont, själviskt och utgivande eller är denna tanke bara en postmodern reträtt från den moderna ambitionen att skingra okunskapens dimma och blottlägga våra levnadsvillkor där maktrelationer faktiskt är det centrala i tillvaron? Hur som helst kan vi inte komma ifrån risken att en cynisk beskrivning av maktmänniskan riskerar att legitimera ett sådant beteende. Även om vi inte kan förklara varför just vi av alla människor skulle ha kapacitet att höja oss över det mänskliga maktbegäret, måste vi utgå från att vårt mål är att våra elever ska göra just det.

/Josef Mineur

Referenser

Gneezy, U. & Rustichini, A. (2000) . A fine is a price. The Journal of Legal Studies, 29 (1), 1-17. doi: https://doi.org/10.1086/468061

Samhällskunskap/Utbildningsvetenskap Etiketter , , , , , , | 0

Flerspråkighet som resurs i den svenska skolan

I samband med mitt exjobb, som alltså handlar om svenska som andraspråk, kommer jag oundvikligen in på ämnen som hur samhället ser på språk, språkanvändning och flerspråkighet. Jag har bland annat hittat en intressant bok som grundar sig på konferensen Symposium 2015. Flerspråkighet som resurs (2016) heter den och riktar sig till blivande och yrkesverksamma lärare. Björn Kindberg är redaktör och beskriver i förordet hur synsättet på språk har förändrats i takt med olika samhällsströmningar; i nationalismens anda på fyrtiotalet uppfattades språk ungefär som nationer: som hot mot och i konflikt med varandra. Det är inte svårt att tänka sig betydelsen av det nationella språket om man vill betona sin nationalitet och dra tydliga gränser runt den. Det är inte svårt att se var enspråkighetsnormen, alltså tanken om att det är normalt att ha ett språk, på samma sätt som man har en nationstillhörighet, kommer från.

Idag lever vi i en betydligt mer flytande värld. På så många sätt. Människor migrerar, rör sig och även utan att röra på oss kan vi kommunicera genom ny teknologi. Idag vet vi att språk också är flytande. Vi vet att Sverige inte var enspråkigt ens då, på 40-talet, men det är ännu tydligare nu att enspråkighet inte kan förutsättas vara det normala. Ofelia García är en av pionjärerna inom området translanguaging och konstaterar tillsammans med Kate Seltzer att vi måste ifrågasätta våra traditionella uppfattningar om språk och flerspråkighet. I undervisningen i skolan ser vi majoritetsspråket, i vårt fall svenskan, som tillhörande förstaspråkstalarna. De invandrade eleverna kan aldrig äga det, bara lära sig det som ett andraspråk. Detta andraspråk bedöms sedan utifrån ett enspråkigt förstaspråksperspektiv, där allt som förknippas med andraspråkstalarnas språkanvändning stigmatiseras och exkluderas från klassrummet. Bara förstaspråkstalarnas drag anses vara legitima. Detta har enligt García och Seltzer att göra med att de flerspråkiga elevernas förstaspråk anses stå i konflikt med andraspråket. (Ni vet de där föreställningarna om att det skulle finnas ett begränsat utrymmer för språk i hjärnan som jag skrivit om innan.)

García och Seltzer förklarar vidare hur flerspråkigas språk fungerar som en integrerad dynamisk helhet, snarare än två halvor eller flera delar. Genom Translanguaging ges individen tillgång till hela sin språkliga repertoar, istället för att begränsas till bitar av den som enligt samhällets normer hör ihop eftersom de tillhör ett och samma namngivet språk. Lite som att skriva på engelska med svenskt tangentbord i mobilen och hela tiden bli rättad automatiskt, fast helt fel. Systemet tillåter liksom inte kodväxlingar mellan språken. Jag tänker att det är så viktigt att vi lärare lyfter fram elevernas hela språklig förmåga och inte ignorerar all den kunskap de har i andra språk än svenska. Jag tycker att det är så upplyftande att se att samhället går framåt i detta avseende, något som förhoppningsvis kan få synas extra mycket i skolan. Där har vi verkligen chans att påverka.

/Gabriella

Ämneslärarstudent/Examensarbete/Språk/Svenska som andraspråk Etiketter , , , | 0

Halvvägs i mål

Förutom att våren har kommit till Skåne, och säkert stora delar av landet, har vi nu haft inlämning av halva examensarbetet och handledning på LUX. Det är alltid skönt att få bekräftelse från sin handledare och de andra i handledargruppen att man inte är helt ute och cyklar, utan på väg i rätt riktning. Så nu andas jag ut lite grann. Jag har fått ihop en inledning, ett metod-avsnitt, en del teori och jag har även sammanställt resultatet från mina intervjuer. Men det återstår en hel del arbete, så det är bara att kavla upp ärmarna!

Jag har genomfört kvalitativa semistrukturerade (alltså ganska fria) intervjuer med sex lärare i svenska och svenska som andraspråk under min praktikperiod. I intervjuerna har lärarna fått berätta om sina erfarenheter av att undervisa i de två svenskämnena. Hur upplevs grupperna i de olika ämnena? Vilka är egentligen de största skillnaderna när det kommer till deras behov och förutsättningar? Hur fungerar uppdelningen i de två ämnena? Och vilka attityder finns det till svenska som andraspråk?

Egentligen består mitt examensarbete av en litteraturstudie där jag analyserar läroplanstexter och andra dokument som ramar in skolans verksamhet. Men under min praktik kände jag ändå att jag ville få in ett mer verklighetsförankrat perspektiv, och det kändes dumt att inte ta till vara all den erfarenhet som fanns på min praktikplats. Så tanken är att analysera de skolpolitiska dokumentens diskurser och se hur de stämmer överens med den bild av verkligheten som mina intervjuade lärare målar upp. Det handlar inte om att höra vad lärarna säger om läroplanen eller hur väl de uppfyller det som står där, utan om att se hur kompatibla dokumenten är med just den situation som dessa lärare befinner sig i. Det blir intressant att se var det landar i slutändan.

/Gabriella

Ämneslärarstudent/Examensarbete/Gymnasieskola/Lund/Språk/Svenska/Svenska som andraspråk/Utbildningsvetenskap Etiketter , , , , | 0

Har samhällsläraren något hopp att ge?

Under kursen “det senmoderna samhällets utmärkande drag” tar vi oss nu an den delikata uppgiften att beskriva samhället och den tid vi själva lever i. Som vår föreläsare konstaterade är vi i en liknande situation som den som vill beskriva ett glas mjölk från insidan. Det är kallt, blött och vitt, men hur ska jag kunna fånga och beskriva helheten i ett glas mjölk? Förutom svårigheten i att analysera sin samtid har jag uppmärksammat en ytterligare problematisk aspekt, nämligen att många av våra samtidsanalyser är obarmhärtigt dystopiska och helt i avsaknad av ett lyckligt slut.

Zygmunt Bauman (2008) har formulerat en rad skarpa iakttagelser och bland annat formulerat en tes om konsumtionens problematiska roll i samhället både som identitetsskapande och bärande för samhällsekonomin. Detta konsumtionssamhälle, skriver han, hänger ihop med den fasta modernitetens övergång till det flytande postmoderna samhället. Det är ett samhälle utan universella anspråk på verkligheten, där målet inte är en gång för alla givet, utan i ständig förhandling. Den postmoderna världen liknar i den meningen kortspelet Fluxx, där spelregler och mål ändras under spelets gång. I ett kortspel upplevs denna osäkerhet som underhållande, men i verkligheten får den förödande konsekvenser för människor som får sitt grundläggande behov av stabilitet och kontinuitet trampat på av det postmoderna konsumtionssamhällets osäkerhet.

I boken Collateral damage tar Bauman (2011) upp den ojämlikhet som tenderar att uppstå till följd av världsekonomins internationalisering i detta nya samhälle. Logiken är att de relativt jämlika välfärdssamhällen som byggts i bl.a. Sverige har byggts genom en nationell politisk reglering av ekonomin, men genom internationaliseringen av ekonomin blir den nationella regleringen verkningslös med resultatet att ojämlikhetens alla förbannelser står för dörren.

Detta problem tecknas också av Immanuel Wallerstein (2007) som gör ett försök att beskriva den globala ekonomins villkor och verkningar. Wallersteins slutsats är inte helt olik Baumans i det att det finns en överhängande risk att vi går en mörk framtid till mötes. Den är mörk eftersom snaran dras åt kring visionen om ett jämlikt och gott samhälle. Istället väntar troligast ojämlikhet, ohälsa, förtvivlan och ångest för en stor grupp oprivilegierade.

Även om dessa mörka tider dröjer något så väntar ett mer omedelbart problem för mig som samhällslärare. Hur ska jag undervisa om det senmoderna samhället för högstadieelever? Det duger inte att hålla domedagsföreläsningar av detta slag för att sedan önska dem trevlig helg och låtsas att det regnar. En sådan undervisning vore oansvarig i elevhälsosynpunkt.

Det finns något i allt detta som påminner mig om religionen och den kristna eskatologin som också beskriver hur vi går en mörk framtid till mötes, med den skillnaden att prästen alltid kan avsluta sin domedagspredikan med ett triumferande budskap om hopp (Johannes 3:16). Men vad ska jag som samhällslärare avsluta med? ”Vi kan ju hoppas att Bauman och Wallerstein har fel”? Eller ska vi passa på att njuta frukterna av den postmoderna verkligheten och välja en annan beskrivning av sakernas tillstånd, t.ex. Hans Roslings berömda föreläsningar om hur världen faktiskt bara blir bättre med tiden, som istället lämnar eleverna med en härlig känsla av att allt är väl? Det skulle vara en bra lösning om det inte vore för den gnagande känslan av att pessimisterna i Bauman och Wallerstein är något verkligt på spåren. Om de faktiskt har rätt, vore det inte lika oansvarigt att undanhålla eleverna denna upplysning som att tynga deras sinnen med den?

Så hur ska vi göra? Kursen är trots allt inte slut och kanske gör mina lärare som prästen och sparar budskapet om hopp till de sista föreläsningarna. Annars tar jag tacksamt emot tips och förslag på hur man hanterar detta mästerliga dilemma.

/Josef Mineur

Referenser

Bauman, Z. (2008) Konsumtionsliv. Göteborg: Daidalos

Bauman, Z. (2011) Collateral damage. Cambridge: Polity Press

Wallerstein, I. (2007) Världssystemanalysen: en introduktion. Stockholm: Tankekraft

Ämneslärarstudent/Samhällskunskap Etiketter , , , , , | 4

Påsklov!

Det bästa med läraryrket måste väl ändå vara loven? Av det jag sett hittills tycker jag verkligen om hur jobbet går i cykler med intensivare perioder och lugnare perioder och ett relativt stort mått frihet. På så sätt är det ganska likt studentlivet, minus momentet att bli bedömd jämt och ständigt. Här kommer lite påskhälsningar från Hönö där jag firar i år! Hoppas att ni fick en påskvecka som fyllde på med ny energi.

 

 

 

 

 

 

 

/Gabriella

 

 

 

Ämneslärarstudent/Gymnasieskola Etiketter , , | 0

VFU-reflektioner

Förra veckan avslutades vår sista VFU, vilket gjort att jag har börjat se tillbaka på min utveckling under de nitton veckorna ute på praktik. Om jag ska sammanfatta vad jag har lärt mig i några få punkter (vilket såklart är omöjligt) skulle det nog se ut ungefär så här:

  • Det är inte säkert att det som du uppfattar som tydligt uppfattas som tydligt av eleverna. Ibland är det viktigt att också säga det där som normalt står mellan raderna. Även det är sådant som eleverna kan lära sig av. Det är farligt att förutsätta en gemensam referensram som eventuellt inte delas av alla.
  • Det blir lättare för varje vecka! Du lär dig namnen, de lär känna dig lite grann, ni hittar en gemensam rytm och nivå och skapar vanor tillsammans i klassrummet. Många delar av läraryrket är sådant som byggs upp under en längre tid, så det gäller att ha lite tålamod.
  • Det är viktigt att involvera eleverna i undervisningen så mycket som möjligt. Annars riskerar de att tappa all motivation och bli passiva. Utgå ifrån deras intressen och behov och se till att inte bara du som lärare är aktiv. Med en av mina grupper upptäckte jag att det funkade väldigt bra när de ofta fick komma upp och skriva på tavlan.
  • Det är nödvändigt att ta genvägar ibland. Kopiera en kollegas lektion eller sno något från internet. Det gäller att hitta en balans som fungerar i längden. Jag är till exempel med i olika facebook-grupper för lärare som ett sätt att nätverka och få inspiration.
  • Våga gå vidare i tidsplanen även om inte alla elever är helt klara! Detta med tidshantering har jag funderat mycket på och bloggat om här.
  • Man måste fundera över vilket klimat man vill ha i klassrummet så att man är rustad för eventuella konflikter eller dilemman som uppstår. Hur ska jag till exempel reagera om en elev skrattar åt en annan? Vad gör jag om en elev vägrar arbeta med en annan?

Och så några tips till dig som är ute på VFU eller ska vara det framöver:

  • Ta tillfället i akt och sambedöm med din handledare. Att sätta sig ner och diskutera en uppgift som en elev har gjort och reda ut vilka förmågor den ger prov på är en av de mest lärorika sakerna jag har gjort under min VFU.
  • Samla på dig material! Be att få kopiera stenciler, arbetsblad och matriser. Kolla igenom olika böcker för att få inspiration och för att skapa dig en bild av vilka läromedel som är bra, vilka som är mindre bra och vilken nivå de ligger på.
  • Delta i konferenser, utvecklingssamtal och liknande möten. De ger en inblick i läraryrket som utbildningen aldrig kan erbjuda. Våga samtidigt vika tid till din planering; du kan kanske inte alltid vara med på allt som händer på skolan.
  • Passa på att göra en del satsigare lektionsplaneringar om du känner att du har tid. På VFU:n finns det ofta mer utrymme än vad det kommer att göra i arbetslivet sedan och du kan alltid återanvända det du en gång skapat.

 

Fyll gärna på med mer i kommentarfältet!

/Gabriella

Ämneslärarstudent/Gymnasieskola/Verksamhetsförlagd utbildning/praktik Etiketter , , , , , | 2

En mindre lyckad lektion

Igår hade jag en jobbig lektion. Det var nog min sämsta hittills under den här VFU-perioden. Dessutom var det passande nog min första lektion efter att ha tillbringat två dagar hemma med matförgiftning. Och så är det ju: toppar och dalar och allt mitt emellan. I det här fallet fanns det många faktorer som spelade in, varav de flesta var svåra för mig att påverka. Då är det väldigt skönt att ha en handledare att prata med och få bekräftat att allt faktiskt inte står i lärarens makt.

Liksom i många andra situationer under VFU-perioderna blev det tydligt hur viktig den interpersonella aspekten på lärande är, basen i den didaktiska triangeln. Som lärarstudent kan man trösta sig med att dessa saker ju blir lättare när man får undervisa sina egna elever på riktigt. Men jag har tänkt på hur långt man kommer bara genom att vara trevlig mot eleverna. Att se på dem, le mot dem, fråga hur helgen varit och önska dem lycka till på matteprovet. Det handlar inte alls om att bli särskilt involverad i deras liv, tycker jag, utan om att visa att man ser dem. Självklarheter och vanligt hyfs kan man tycka, men man kommer långt på det har jag märkt. Sedan behöver man ju såklart bli mer involverad än så vissa gånger. Den optimala förutsättningen för att underlätta det interpersonella tror jag är att tala med varje elev individuellt då och då, men det är ju inte helt lätt av praktiska skäl.

När jag jobbade som svensklärare för nyanlända i somras gjorde vi utflykter varje vecka och det blev tydligt hur mycket det gjorde för sammanhållningen i gruppen. Andra elever än de som tog mest plats i klassrummet blev mer aktiva och engagerade. Det gav en god stämning som sedan hängde med in i klassrummet igen. Tillsammans skapade vi erfarenheter som vi kunde prata om och knyta an till i undervisningen. Från den sommaren har jag många fina minnen: från ett ösregnande Ystad, ett strålande soligt Dalby stenbrott, från Lund, Ribersborgsstranden och Pildammsparken i Malmö.   

 

Dalby stenbrott i början av juli

På sistone har jag tänkt på att självförtroendet är mycket viktigt för en lärare: självförtroende i sina ämneskunskaper, i det didaktiska och i relationen till elever. Jag märker hur mycket bättre jag upplever att en lektion går om jag själv känner att jag har en bra dag. Å andra sidan tror jag att det påverkar mig själv mycket mer än vad det faktiskt påverkar eleverna. Det är inte säkert att de ens märker skillnaden. Ibland är det tydligare än andra gånger att man som lärare träder in i en roll i klassrummet, vilket är befriande när man känner att man inte är på topp. Under lektionstiden lägger man det andra åt sidan och är bara lärare en stund. Samtidigt tror jag verkligen på att våga visa sig mänsklig inför sina elever. Det är ett sätt att närma sig dem och göra det enklare för dem att våga närma sig läraren. 

Hur gör ni för att skapa goda relationer med eleverna? Har ni några tips?

 

/Gabriella

Ämneslärarstudent/Gymnasieskola/Verksamhetsförlagd utbildning/praktik Etiketter , , , , | 2

PISA 2018, den svenska skolan, Jan Björklund och jag själv – hur ska det bli?

Just nu genomförs PISA 2018 i våra svenska skolor. Utgången får vi reda på i december och ingenting talar för att resultaten skulle få mindre uppmärksamhet den här gången. Sedan PISA-testernas intåg i den svenska skoldebatten har det kommit mycket kritik av testets validitet och relevans. Validiteten är en teknisk fråga och kritiken handlar då om att man inte lyckas mäta vad man avser att mäta. Relevansen handlar istället om att testet bara mäter vissa mätbara och instrumentella kunskaper och därför missar andra viktiga aspekter av den svenska skolans mål. I den senare kritiken påvisas ofta, mer eller mindre explicit, en ohelig allians mellan PISA och OECD och en neoliberal ideologi. Logiken är alltså att PISA först och främst mäter hur väl skolor utbildar elever för en neoliberal värld med ekonomisk tillväxt som den högsta ledstjärnan. Eftersom elevens utveckling till ett kritiskt tänkande subjekt och moralisk medmänniska eller elevens lust att lära inte fångas upp särskilt väl i mätningarna, kan man med andra ord argumentera för att den svenska skolan presterar dåligt i PISA för att vi helt enkelt har viktigare saker för oss än att ensidigt fostra ungdomarna till naturvetenskapliga underbarn och neoliberala undersåtar som lydigt ska öka på tillväxten.

Denna kritik ger oss ett viktigt perspektiv, men diskussionen kan inte sluta där. Det kan mycket väl vara så att PISA mäter sådant som i slutändan mest handlar om skolsystemets bidrag till Sveriges BNP, men om den mätningen är valid, säger den oss inte något väldigt viktigt ändå? Kan man bara avfärda dess bakomliggande ekonomiska motiv med en fnysning och sedan återgå till verksamheten som om PISA-resultaten inte spelade någon roll?

Med risken att upprepa mig vill jag påminna om Gert Biestas (2011) geniala distinktion mellan utbildningens funktioner som kvalificerande, socialiserande och subjektiverande. Ser man på denna debatt genom hans begreppsapparat kan man ana en möjlig trade-off mellan skolans kvalificerande och subjektiverande funktion. Är det rent av så att vi måste lägga ned alla idealistiska ambitioner om att göra eleverna till kritiskt tänkande subjekt med goda värderingar och istället dansa efter OECDs neoliberala pipa för att behålla internationell konkurrenskraft och därmed en god välfärd i en globaliserad värld? Svaret är nej, vi måste naturligtvis försöka förena dessa två funktioner så gott det går, men den viktiga frågan är om det verkligen är möjligt att hitta en gemensam best practice för både kvalificering och subjektivering eller kommer olika sätt att undervisa och bedriva skola oundvikligen gynna någon funktion mer än den andra?

Gabriel Heller Sahlgren (2015) nämner denna potentiella trade-off i sin diskussion om den finska skolans utveckling som han menar är på väg från en skola med auktoritära lärare, traditionell undervisning och hård disciplin till en skola med mer elevinflytande, elevcentrerad undervisning och ett mjukare skolklimat. Är Finland på väg åt samma håll som Sverige, med skarpare kritiskt tänkande elever som presterar sämre på PISA-testerna?

Genom att se frågan ur detta perspektiv för vi in en värdedimension i debatten som jag tror kan vara nyttig, för att vi ska kunna förstå och argumentera på ett bättre sätt. När Jan Björklund (2018) pläderar för mera ordning och reda, traditionell undervisning och mer kunskap, så skulle argumentet bli begripligare med tillägget att det han talar om är en prioritering som behövs för att stärka skolans kvalificerande funktion, vilken bär upp samhället ekonomiskt. Detta kan gå ut över de positiva subjektiverande effekterna av t.ex. en elevcentrerad undervisning, men det kanske han tycker är ett pris som är värt att betala? Ett sådant argument är mycket lättare att förstå och ta ställning till, än ett argument som går ut på att en viss lösning kan göra att alla skolans funktioner blir bättre.

Mitt i denna debatt står jag som blivande lärare och tvingas ta ställning i min egen praktik. Vilken sorts lärare vill jag vara? Vilken sorts skola vill jag bidra till att skapa och vilket samhälle kommer av den skolan? Vad är kvalificeringen och subjektiveringen värd?

/Josef Mineur

Referenser

Biesta, G. (2011) God utbildning i mätningens tidevarv. Stockholm: Liber.

Björklund, J. (2018, 11 jan) Liberalernas nyårslöfte: Alla barn ska kunna bli det de själva vill genom en bättre skola. Metro. Hämtad från: https://www.metro.se/artikel/debatt-alla-barn-ska-kunna-bli-det-de-sj%C3%A4lva-vill-genom-en-b%C3%A4ttre-skola

Heller Sahlgren, G. (2015) Real finnish lessons. [e-bok] hämtad från: http://www.cps.org.uk/files/reports/original/150410115444-RealFinnishLessonsFULLDRAFTCOVER.pdf

Ämneslärarstudent/PISA/Skolpolitik/Utbildningsvetenskap Etiketter , , , , | 0

Hur väljer man egentligen uppsatsämne?

Nu är det inte ens två veckors praktik kvar. Två hektiska men lite vemodiga veckor. Efter (nästan) 20 veckor på samma skola känner man sig verkligen hemma, men snart är det slut på vardagslunken här och dags att börja arbeta heltid med examensarbetet. På utbildningen fick vi rådet att börja samla in data till examensarbetet redan under praktiken och jag är tacksam att jag följde det. Hittills har jag gjort sex intervjuer och det blir nog någon mer den här veckan. Det har faktiskt varit förvånansvärt enkelt att få lärare att ställa upp, mycket tack vare att jag är här på plats, tror jag. Lärarna har redan en aning om vem jag är och det är enkelt att hitta en ledig tid eftersom även jag är på plats på skolan varje dag.

Universitetsbiblioteket

Jag har valt att göra mitt examensarbete om svenska som andraspråk. Jag analyserar läroplanen och kommentarmaterialet som hör till med fokus på hur ämnena svenska som andraspråk och svenska skrivs fram. Mina intervjuer med lärare kompletterar undersökningen med ett mer verklighetsförankrat perspektiv. I mina intervjuer fokuserar jag på hur lärare upplever sva-ämnet i praktiken och vad de har för uppfattningar om uppdelningen i de två svenskämnena.

Universitetsbiblioteket

Idén fick jag förmodligen från många samtal i personalrummet. Det känns så bra att jag får skriva om något som jag själv är genuint nyfiken på. Hur fungerar detta egentligen? Vad skiljer egentligen en elev som läser svenska från en elev som läser svenska som andraspråk? Och vad skiljer ett sve-klassrum från ett sva-klassrum?

Det verkar som att många av mina kursare också har valt ämnen som är tydligt kopplade till lärares vardag, till exempel hur man kan arbeta med formativ bedömning eller digitala verktyg. Så om du saknar inspiration: utgå från ett behov du ser och undersök något som du själv och andra lärare förhoppningsvis kan dra nytta av i slutändan.

/Gabriella

Ämneslärarstudent/Svenska/Svenska som andraspråk Etiketter , , , , | 0