7,5 hp. 5 veckor. 35 dagar. 840 timmar. 50 400 minuter. 3 024 000 sekunder.
Det låter kanske mycket när jag säger det på det sättet. Speciellt när det är en tid jag fruktat sedan jag såg ANTAGEN i stora gröna bokstäver på antagning.se där i juli 2018. Men trots det har de här 5 veckorna passerat på ca 3 sekunder. Jag har alltså slutfört min första praktik – och jag överlevde.
VFU:n var inte något jag såg fram emot, vilket kanske märks, utan var snarare något som låg framför mig som jag betraktade med fruktan. Visst, det var det jag drömde om att göra i framtiden, och då måste väl chansen att få uppleva det för en stund vara inget annat än spännande och intressant? Eller?
Att höra sina kursare prata om hur kul det ska bli att komma ut på praktik, hur det ju är det här man väntat på hela tiden, kan kännas något nedslående när det för en själv känns som en sten som ligger och skaver där någonstans i framtiden. Som blivande lärare ska det ju vara kul att få komma ut på praktik. Det ska vara målet och drömmen. Vad ska du bli för lärare annars?
Jag ville inte säga något klyschigt om att alla är lika rädda under ytan och att det är en utmaning för alla – men helt ärligt tror jag att de flesta är ungefär lika oroliga, nervösa eller spända. Vissa är bara lite bättre på att hantera det. Jag tror att det är viktigt att visa att det är okej att vara orolig och att vi oroliga själar kan vara lika passionerade som de andra. För det är väl egentligen inte så konstigt att vara nervös över att kasta sig ut i något som man aldrig gjort? Det är väl inte så konstigt att vara orolig över att få det svart på vitt om man är på rätt väg i livet?
Samtidigt skulle jag inte förespråka att gå och oroa sig dag ut och dag in. Jag får ofta höra att ta ut olyckan i förskott är som att betala av ett lån jag ännu inte tagit, så någonstans försökte jag ändå se fram emot praktiken. Så, trots min övervägande negativa inställning gentemot sådant som skrämmer mig försökte jag hitta anledningar att inte bara se VFU:n som något skrämmande och som ett skyhögt hinder. VFU:n var ju faktiskt en chans att få uppleva det jag spenderat timtals på att lära mig om på riktigt och en chans att veta om läraryrket var rätt val för mig, om läraryrket var något jag skulle kunna klara av. Som nog alla känner ibland så kan det där tvivlet om man verkligen är på rätt stig komma krypande och dessa fem veckor var för mig chansen att få svar på de här frågorna.
Så, hur gick det då? För att göra en lång lista med intryck kort så gick det bra. Över förväntan – men det kanske inte var så svårt med min negativa attityd. Kanske hade VFU:n till och med blivit en ännu bättre upplevelse utan den här onödiga oron.
Men med eller utan oro så är jag otroligt nöjd med min praktik, särskilt med tanke på att bara tre av dagarna var på plats i skolan och resterade skedde vid mitt köksbord. Under de här veckorna har jag fått prova på att göra sådant som vi inte får göra under de teoretiska kurserna. Jag har fått hålla i lektioner, skapa uppgifter, och – mest av allt – prata med och hjälpa eleverna, vilket jag tycker har varit bland det mest givande. Att få se eleverna som riktiga människor och inte bara en exempelklass i en kursbok och få lära mig om vad de behöver och hur jag kan göra mitt arbete på bästa sätt har varit otroligt givande och – här kommer klyschorna igen – inspirerande. För mig är eleverna och deras behov bland det viktigaste och mest intressanta med läraryrket och att plugga till lärare, så att få tid med dem har tänt den där glöden i mig igen och har påmint mig om varför jag ville bli lärare från första början. Så kanske kommer jag kunna gå in i min nästa VFU-period med lite mer hoppfullhet och entusiasm.
Jag skulle också vilja tacka mina handledare. Jag fick nöjet att ha två handledare under min VFU. Det är så klart inte bara vi studenter som påverkats av distansundervisningen, utan det har också givit våra handledare den svåra uppgiften att bidra med en lärorik praktik trots distansen. Mina handledare har gjort ett oerhört bra arbete med att ge mig en fullvärdig och lärorik praktik. Jag vill särskilt tacka handledaren som jag spenderat mest tid med för att du utmanade mig att våga göra sånt som jag inte trodde jag kunde klara och gav mig så många råd för framtiden. Plötsliga utmaningar och snabba svängar skrämmer livet ur mig, men med dessa fick du mig att tro på att jag faktiskt klarar av det här. Du sa den sista dagen att det är bra att se olika lärare under de olika VFU-perioderna för att hitta det sätt som jag vill lära ut på, den läraren som jag vill bli. Och helt ärligt tror jag att jag hittade just den läraren jag vill bli under de här veckorna. Men mest av allt hittade jag tillbaka till varför jag ville bli lärare från första början.
Jeanette