Jag har äntligen lyckats krypa ut ur min lilla grotta av plugg och stress för att ta mig in till stan. Den senaste veckan har jag suttit och skrivit på min uppsats från soluppgång till solnedgång som en galen vetenskapsman med böcker upp till knäna och håret på ända. Ibland så kommer livet utanför universitetet i vägen för pluggandet och då blir det lite stressigt. Därför tänkte jag idag följa mina egna råd och ta en dag för att ta hand om min urlakade hjärna och min trötta själ. Nu har jag hamnat på ett café i stan och ska skriva det där inlägget som jag gått och tänkt på de senaste veckorna, men inte haft tid att skriva ned.
Som kanske går att uttyda ur bilden här ovan tänkte jag prata om sex. Eller kanske snarare undervisningen om det; sexualhygien; sexualundervisning; sexualkunskap; sex och samlevnad; sexualitet, samtycke och relationer. Kärt barn har många namn. Eller ska jag säga kontroversiellt barn som ingen riktigt velat ta ansvar för har många namn. Det där kommer jag tillbaka till snart.
Det som har inspirerat mig att skriva om det här just nu är serien Sex Education på Netflix, som jag sett om för ungefär 5:e gången efter att säsong 3 nyss kommit ut. Serien handlar om 17-åriga Otis som bor i en liten pittoresk brittisk stad. Otis mamma är sexolog och i deras hem kryllar det av manualer, filmer och öppna konversationer om sex, men trots det finns det inget som skrämmer Otis som sex och allt vad det innebär. Men av en slump träffar Otis Maeve. Tillsammans startar de en sexklinik på skolan och blir överrösta av problem, funderingar och bekymmer från sina jämnåriga. Serien, tycker jag, presenterar sex och relationer och all den spänning och rädsla som det kan innebära för såväl tonåringar som vuxna på ett både allvarligt och humoristiskt, men trovärdigt, sätt. I den tredje säsongen får eleverna på Moordales skola en ny rektor som ska försöka mota bort de negativa ryktena som skolan fått. Den nya rektorn börjar långsamt införa skoluniform och förbud mot piercings och färgat hår, vilket slår hårt mot den färgglada och mångfaldiga skolan, men det eskalerar fort till utpekande av elever som inte följer de hårdare och hårdare reglerna på aulans scen. Dessutom övergår sexualundervisningen fort till könsindelad undervisning om avhållsamhet och farorna med homosexualitet, så eleverna börjar göra uppror.
När jag såg den scenen så tänkte jag först att det var överdrivet, och jag tror själv att många upplever det som något absurt, men det ligger egentligen inte så långt bort. I somras pratade jag med en tjej i min ålder som vuxit upp i USA. Vi kom att prata om just det här ämnet och hon berättade om hur hon blev undervisad om avhållsamhet och farorna med sex när hon gick på high school.
Men så ser det väl ändå inte ut i Sverige? Faktum är att den ”överdrivna och absurda” scenen skildrar en sexalundervisning som fanns i Sverige för inte alltför länge sedan. I min kandidat i historia undersökte jag sexualundervisningen i Sverige från 1945 och 50 år framåt. Jag läste lärarhandledningar i sexualundervisning från dessa år och jag önskar att jag kunde säga att jag blev chockad av innehållet. Men egentligen blev jag inte särskilt förvånad av synen på sex och relationer på den tiden. (Eller, i och för sig, delen där lärarna blev instruerade att förespråka rashygien i skolorna fram till 1956 var lite av ett uppvaknande…).
Första gången som sexualupplysning tog plats i svenska skolor var precis i slutet av 1800-talet och kallades då för sexualhygien. Det var Sveriges första kvinnliga läkare, Karolina Widerström, som började föreläsa för lärarinnestudenter, och senare på flickskolor. På den tiden ansåg man att bara flickor skulle undervisas, då man tyckte att det var viktigt att de skulle kunna skydda sig mot graviditet, men också för att de hade en lägre sexualdrift. Pojkarna, däremot, ansågs ha en oerhört stark sexualdrift och riskerade därför för tidigt ”sexuellt uppvaknande” om de undervisades om sex. Från denna tid fram till 1945 debatterades det intensivt om hur och huruvida undervisningen skulle gå till. Många ville att unga skulle lära sig om könssjukdomar, men rädslan för förtida sexuellt uppvaknande övervägde. Så, 1940 skrev 15 kvinnoorganisationer till Skolöverstyrelsen och begärde omedelbara åtgärder. 1942 kom äntligen en ändring av kursplanerna för folkskolan och därmed en rekommendation om sexualundervisning. Det visade sig dock att nästintill inga skolor faktiskt undervisade om ämnet, så 1954 beslutande till slut Skolöverstyrelsen att sexualundervisningen skulle bli obligatorisk. Men huruvida undervisningen faktiskt var obligatorisk i praktiken går att diskutera. Under mitt uppsatsskrivande kom jag att fråga flera om hur deras undervisning såg ut och svaret jag fick, från allt från 50-talister till 90-talister, var att de inte hade någon undervisning alls.
Med införandet av obligatorisk sexualundervisning gav skolöverstyrelsen ut handledningar till lärare och skolor och de ger en tydlig bild av hur man tyckte att undervisningen skulle gå till. Man kan säga att från 1945 och fram till 1970-talet så präglades riktlinjerna för undervisningen av traditionella värderingar om familjen och könen. Äktenskapet och familjen lyftes upp som oerhört viktiga och en förutsättning för sexuella relationer. Flickor och pojkar skildes strikt åt och mycket fokus låg på att flickorna inte skulle släppa pojkarna för nära inpå och göra det svårare för dem att ”stå emot driften”. De mer skrämmande delarna av styrdokumenten handlade om sådant som föll utanför de traditionella värderingarna och det som definieras som ”abnormt”, däribland onani och homosexualitet. Att läsa om den bild av homosexualitet som lärare skulle undervisa barn om gör ont i hjärtat. Homosexuella män varnades för och utpekades som direkt livsfarliga och likställdes med pedofiler, blottare och tidelag. Genom decennierna, och efter hand som homosexuella fick bättre rättigheter, förbättrades inställningen, men man pratade fortfarande om homosexualitet som en sjukdom. Däremot är en av de finare delarna av dessa handledningar upplyftandet av kärleken. I all den alarmism och biologi som präglade handledningarna så lyftes kärleken upp som som något vackert och nästintill ett mirakel. Tyvärr gällde det då bara kärlek mellan man och vinna.
1977 utgavs en kraftigt reviderad och gedigen handledning, baserad på år av undersökningar om svenskarnas sexualliv. Lärarna gavs, i sann 60- och 70-talsanda, mer frihet och innehållet som skulle undervisas om var oerhört mycket öppnare än tidigare. Äktenskapet var nu inte längre en förutsättning för sexuella relationer, men fortfarande förespråkades monogamt sexualliv med en stark gemenskap. Kärleken lyftes inte lika högt som tidigare, men man menade fortfarande att det var viktigt för ett tillfredsställande sexualliv. Det är också med den här handledningen som man började erkänna att majoriteten av vuxna inte hade sex för reproduktion, utan också för njutning. Man började också inse att unga faktiskt hade sex och att det inte var rimligt att förespråka avhållsamhet. En annan oerhörd utveckling var att man nu förespråkade minskad diskriminering av homosexuella. Men trots det uppmanades lärare att avvärja sådana tankar hos eleverna. En annan aspekt, som kan tyckas chockerande, är att sådant som sadism och masochism lyftes i handledningen, vilket ju ännu en gång speglar 1970-talets frigörelse.
Med handledningen som utgavs 1995 kom en helt ny syn på undervisningen. Nu låg fokus på att förstå de unga och att möta dem i deras värld. Eleverna skulle själva ges chansen att bygga upp sina värderingar och åsikter. Eleverna skulle inte bara uppmuntras att utforska sina värderingar, utan också sin sexualitet och inte nödvändigtvis med en partner, utan också ensam eller med en tillfällig person. Kärleken lyfts fortfarande som viktig för sexuallivet, men inte avgörande. Den lyftes inte heller upp som något magiskt, utan fokus lades också på hur tuff kärleken kan kännas i unga år. För första gången fanns det också en medvetenhet om att inte alla elever i klassrummet är heterosexuella och homosexualitet var inte längre bara ett kapitel i slutet av boken som behandlades som något främmande.
Förespråkandet av avhållsamhet före äktenskapet och allmän försiktighet som präglade undervisningen i början kan låta inskränkt, men i ett samhälle med ekonomiska svårigheter, utmattade kvinnor som fött barn efter barn och stor spridning av könssjukdomar var det ett sätt att försöka hålla läget under kontroll. I handledningarna kan man se nära kopplingar till den samhällsutvecklingen som skedde i Sverige under 1900-talet och efter hand som Sverige förändrades, utbildningen förbättrades, preventivmedel legaliserades, och synen på sex och relationer utvecklades så var den typen av undervisning inte längre hållbar. Och det är den definitivt inte idag heller.
Förra året offentliggjorde regeringen ett beslut om att stärka sexualundervisningen i svenska skolor. Granskningar hade visat att många lärare tyckte att det var svårt att undervisa i frågor om sex och samlevnad och att det finns ett behov av ökad utbildning för lärare. Därför beslutade regeringen att alla blivande lärare ska utbildas i sex och samlevnad. Undervisningsområdet som de senaste åren har kallats för sex och samlevnad ska 2022 få namnet sexualitet, samtycke och relationer, har fått reviderade styrdokument, och ska genomsyra alla ämnen och skolformer. Skolverket förmedlar att undervisningen ska främja elevernas hälsa och välbefinnande. Undervisningen ska också stärka elevernas förmåga att göra medvetna val och få en ökad förståelse för sina egna och andras rättigheter. Med detta ska eleverna också lära sig om betydelsen av samtycke och att kunna se kritiskt på framställningar av relationer och sexualitet. Dessutom ska undervisningen omfatta maktstrukturer kopplade till kön och hedersrelaterat våld och förtryck. Något annat som betonas är att undervisningen ska vara normmedveten, vilket innebär att den ska synliggöra och ifrågasätta normer som är begränsande, diskriminerande och exkluderande och i sin tur försöka skapa förståelse och öppenhet, så att alla elever ska kunna känna sig inkluderade. I grunden ska undervisningen genomsyras av den värdegrund som skolan vilar på.
Genomsyrande, måste jag säga, är elevernas egna självständighet och att undervisningen ska lära eleverna hur de kan ta goda beslut och känna sig trygga i dessa. Med de tidigare riktlinjerna i bakhuvudet, och Moordales nya rektor, tycker jag att dessa låter oerhört vettiga, och ligger i tiden för vad våra unga behöver. Jag hoppas att lärare nu och i framtiden kommer kunna känna sig trygga i att undervisa våra framtida vuxna om sex utan skam och utan tvång, om trygga och hälsosamma relationer och att det är okej att inte känna sig som alla andra. Vi kan inte längre sticka under stol med att våra tonåringar och unga vuxna både tänker på och har sex och det ligger på oss lärare att ge dem kunskap som förmedlar just det här. Internet kan vara ett oerhört bra sätt att lära sig om dessa ämnen, men genom vettiga och välvilliga källor, inte genom skeva bilder av sex genom porren eller genom rykten. Då är det vårt ansvar att bistå eleverna med dessa och fakta om vad som stämmer och inte stämmer, vad som är okej och inte okej. I alla de handledningar som jag läst nämns inte orden samtycke eller respekt en enda gång och det är på tiden att våra skolor tar upp just det ämnet. I min mening är det det enda i elevernas sexualliv och relationer som skolan ska ha något att säga till om. Utöver det anser jag att eleverna ska få bilda sina egna uppfattningar och i sin egen takt komma underfund med vad de känner. Jag tror att vi alla vet att den vägen kan vara lite krokig och det är där som vi vuxna i de ungas närhet kan agera guider. Och det är definitivt något jag ser fram emot.
Har ni några tankar, funderingar eller tips kring det här ämnet? Dela gärna med er!
Jag önskar er alla en härlig vecka!
Jeanette