Nu sitter jag här igen. Ett läsår senare och jag sitter här på bänken utanför min lilla studentlägenhet och skriver ett inlägg.
Den senaste veckan har jag spenderat på den här bänken och sugit åt mig all sol jag bara kan medan jag skrev klart mina sista inlämningsuppgifter för terminen. Nu är allt inlämnat och jag kan äntligen njuta av att faktiskt ha sommarlov igen.
På den här bänken satt jag och njöt av augustisolen när jag skrev mitt första inlägg till den här bloggen. Nu har ett helt läsår passerat och det känns för mig helt ofattbart. När jag satt där i augusti hade jag hopp om att få komma tillbaka till pluggstunder i källaren på SOL och kaffepauser och skvaller utanför föreläsningssalen på LUX. Det började bra med två månader av cykelturer till universitetet och kursare som inte var fast bakom en datorskärm. Men ett helt år av distansstudier hade jag nog aldrig trott skulle bli verklighet. Ännu mindre hade jag trott att jag skulle vänja mig vid det.
Det här läsåret har passerat mig så otroligt fort och det har hänt så oroligt mycket. Jag har skrivit en kandidatuppsats och blivit färdig med mitt andraämne, jag har haft min första VFU-period och överlevt, jag har kommit tillbaka till engelskan och faktiskt inte glömt alltihopa. Men jag har också skrivit väldigt mycket mindre här på bloggen än jag hade tänkt, men det är sånt som händer under ett stressigt läsår.
En sak som jag tror har hjälpt mig igenom det här läsåret är att jag har blivit bättre på att dela upp mitt pluggliv och mitt privatliv. Jag har alltid varit den som pluggar på helger och sena kvällar och jag ska inte sticka under stol med att studentlivet ibland tvingar en att göra sådant, hur väl man än planerar. Men under det här läsåret var det någon som fick mig att inse att om man går upp tidigt och faktiskt gör det man ska göra, så är det okej att inte spendera hela kvällarna och helgerna med näsan i en bok eller en hemtenta. Vad som också är okej, är att inte alltid göra det mesta och det allra bästa. Speciellt om det hindrar dig från att göra sånt som du vill göra, sånt som du mår bra av att göra. Speciellt om det hindrar dig från att vara med de som får dig att må sådär bra som 60/60 poäng eller en inlämning utan ett enda grammatiskt fel faktiskt inte kan, åtminstone inte i längden. För jag tror att under det här året av restriktioner och distansstudier så är det människorna omkring oss som är det viktigaste för att vi ska överleva
I skrivande stund är läget fortfarande osäkert och jag vet inte om vi kommer få komma tillbaka till klassrummen till hösten. Just nu känns distansstudierna okej och även om jag säkert hade mått bättre av att komma tillbaka till ”det normala” så känns livet som jag har nu som ”det normala”. Tanken på att komma tillbaka till hur det var förr känns till och med något skrämmande och det kommer att ta sin tid att vänja sig vid. Men en vacker dag kommer vi komma tillbaka ut i världen igen. Vi vet inte när, men när vi gör det så kommer vi vänja oss vid det också.
Nu ser jag fram emot tre veckor av ledighet innan jag börjar med mitt sommarjobb. Den här sommaren ska jag försöka njuta så mycket som jag bara kan och göra allt det där som jag inte kunde göra förra sommaren (inom restriktionernas gränser). Jag önskar de som har en hel ledig sommar framför sig, de som har några lediga veckor framför sig, och de studenter som är illa tvungna att jobba hela sommaren, en underbar sommar. Så ses vi till hösten!
Jeanette