Påsklov!

Det bästa med läraryrket måste väl ändå vara loven? Av det jag sett hittills tycker jag verkligen om hur jobbet går i cykler med intensivare perioder och lugnare perioder och ett relativt stort mått frihet. På så sätt är det ganska likt studentlivet, minus momentet att bli bedömd jämt och ständigt. Här kommer lite påskhälsningar från Hönö där jag firar i år! Hoppas att ni fick en påskvecka som fyllde på med ny energi.

 

 

 

 

 

 

 

/Gabriella

 

 

 

Ämneslärarstudent/Gymnasieskola Etiketter , , | 0

VFU-reflektioner

Förra veckan avslutades vår sista VFU, vilket gjort att jag har börjat se tillbaka på min utveckling under de nitton veckorna ute på praktik. Om jag ska sammanfatta vad jag har lärt mig i några få punkter (vilket såklart är omöjligt) skulle det nog se ut ungefär så här:

  • Det är inte säkert att det som du uppfattar som tydligt uppfattas som tydligt av eleverna. Ibland är det viktigt att också säga det där som normalt står mellan raderna. Även det är sådant som eleverna kan lära sig av. Det är farligt att förutsätta en gemensam referensram som eventuellt inte delas av alla.
  • Det blir lättare för varje vecka! Du lär dig namnen, de lär känna dig lite grann, ni hittar en gemensam rytm och nivå och skapar vanor tillsammans i klassrummet. Många delar av läraryrket är sådant som byggs upp under en längre tid, så det gäller att ha lite tålamod.
  • Det är viktigt att involvera eleverna i undervisningen så mycket som möjligt. Annars riskerar de att tappa all motivation och bli passiva. Utgå ifrån deras intressen och behov och se till att inte bara du som lärare är aktiv. Med en av mina grupper upptäckte jag att det funkade väldigt bra när de ofta fick komma upp och skriva på tavlan.
  • Det är nödvändigt att ta genvägar ibland. Kopiera en kollegas lektion eller sno något från internet. Det gäller att hitta en balans som fungerar i längden. Jag är till exempel med i olika facebook-grupper för lärare som ett sätt att nätverka och få inspiration.
  • Våga gå vidare i tidsplanen även om inte alla elever är helt klara! Detta med tidshantering har jag funderat mycket på och bloggat om här.
  • Man måste fundera över vilket klimat man vill ha i klassrummet så att man är rustad för eventuella konflikter eller dilemman som uppstår. Hur ska jag till exempel reagera om en elev skrattar åt en annan? Vad gör jag om en elev vägrar arbeta med en annan?

Och så några tips till dig som är ute på VFU eller ska vara det framöver:

  • Ta tillfället i akt och sambedöm med din handledare. Att sätta sig ner och diskutera en uppgift som en elev har gjort och reda ut vilka förmågor den ger prov på är en av de mest lärorika sakerna jag har gjort under min VFU.
  • Samla på dig material! Be att få kopiera stenciler, arbetsblad och matriser. Kolla igenom olika böcker för att få inspiration och för att skapa dig en bild av vilka läromedel som är bra, vilka som är mindre bra och vilken nivå de ligger på.
  • Delta i konferenser, utvecklingssamtal och liknande möten. De ger en inblick i läraryrket som utbildningen aldrig kan erbjuda. Våga samtidigt vika tid till din planering; du kan kanske inte alltid vara med på allt som händer på skolan.
  • Passa på att göra en del satsigare lektionsplaneringar om du känner att du har tid. På VFU:n finns det ofta mer utrymme än vad det kommer att göra i arbetslivet sedan och du kan alltid återanvända det du en gång skapat.

 

Fyll gärna på med mer i kommentarfältet!

/Gabriella

Ämneslärarstudent/Gymnasieskola/Verksamhetsförlagd utbildning/praktik Etiketter , , , , , | 2

En mindre lyckad lektion

Igår hade jag en jobbig lektion. Det var nog min sämsta hittills under den här VFU-perioden. Dessutom var det passande nog min första lektion efter att ha tillbringat två dagar hemma med matförgiftning. Och så är det ju: toppar och dalar och allt mitt emellan. I det här fallet fanns det många faktorer som spelade in, varav de flesta var svåra för mig att påverka. Då är det väldigt skönt att ha en handledare att prata med och få bekräftat att allt faktiskt inte står i lärarens makt.

Liksom i många andra situationer under VFU-perioderna blev det tydligt hur viktig den interpersonella aspekten på lärande är, basen i den didaktiska triangeln. Som lärarstudent kan man trösta sig med att dessa saker ju blir lättare när man får undervisa sina egna elever på riktigt. Men jag har tänkt på hur långt man kommer bara genom att vara trevlig mot eleverna. Att se på dem, le mot dem, fråga hur helgen varit och önska dem lycka till på matteprovet. Det handlar inte alls om att bli särskilt involverad i deras liv, tycker jag, utan om att visa att man ser dem. Självklarheter och vanligt hyfs kan man tycka, men man kommer långt på det har jag märkt. Sedan behöver man ju såklart bli mer involverad än så vissa gånger. Den optimala förutsättningen för att underlätta det interpersonella tror jag är att tala med varje elev individuellt då och då, men det är ju inte helt lätt av praktiska skäl.

När jag jobbade som svensklärare för nyanlända i somras gjorde vi utflykter varje vecka och det blev tydligt hur mycket det gjorde för sammanhållningen i gruppen. Andra elever än de som tog mest plats i klassrummet blev mer aktiva och engagerade. Det gav en god stämning som sedan hängde med in i klassrummet igen. Tillsammans skapade vi erfarenheter som vi kunde prata om och knyta an till i undervisningen. Från den sommaren har jag många fina minnen: från ett ösregnande Ystad, ett strålande soligt Dalby stenbrott, från Lund, Ribersborgsstranden och Pildammsparken i Malmö.   

 

Dalby stenbrott i början av juli

På sistone har jag tänkt på att självförtroendet är mycket viktigt för en lärare: självförtroende i sina ämneskunskaper, i det didaktiska och i relationen till elever. Jag märker hur mycket bättre jag upplever att en lektion går om jag själv känner att jag har en bra dag. Å andra sidan tror jag att det påverkar mig själv mycket mer än vad det faktiskt påverkar eleverna. Det är inte säkert att de ens märker skillnaden. Ibland är det tydligare än andra gånger att man som lärare träder in i en roll i klassrummet, vilket är befriande när man känner att man inte är på topp. Under lektionstiden lägger man det andra åt sidan och är bara lärare en stund. Samtidigt tror jag verkligen på att våga visa sig mänsklig inför sina elever. Det är ett sätt att närma sig dem och göra det enklare för dem att våga närma sig läraren. 

Hur gör ni för att skapa goda relationer med eleverna? Har ni några tips?

 

/Gabriella

Ämneslärarstudent/Gymnasieskola/Verksamhetsförlagd utbildning/praktik Etiketter , , , , | 2

PISA 2018, den svenska skolan, Jan Björklund och jag själv – hur ska det bli?

Just nu genomförs PISA 2018 i våra svenska skolor. Utgången får vi reda på i december och ingenting talar för att resultaten skulle få mindre uppmärksamhet den här gången. Sedan PISA-testernas intåg i den svenska skoldebatten har det kommit mycket kritik av testets validitet och relevans. Validiteten är en teknisk fråga och kritiken handlar då om att man inte lyckas mäta vad man avser att mäta. Relevansen handlar istället om att testet bara mäter vissa mätbara och instrumentella kunskaper och därför missar andra viktiga aspekter av den svenska skolans mål. I den senare kritiken påvisas ofta, mer eller mindre explicit, en ohelig allians mellan PISA och OECD och en neoliberal ideologi. Logiken är alltså att PISA först och främst mäter hur väl skolor utbildar elever för en neoliberal värld med ekonomisk tillväxt som den högsta ledstjärnan. Eftersom elevens utveckling till ett kritiskt tänkande subjekt och moralisk medmänniska eller elevens lust att lära inte fångas upp särskilt väl i mätningarna, kan man med andra ord argumentera för att den svenska skolan presterar dåligt i PISA för att vi helt enkelt har viktigare saker för oss än att ensidigt fostra ungdomarna till naturvetenskapliga underbarn och neoliberala undersåtar som lydigt ska öka på tillväxten.

Denna kritik ger oss ett viktigt perspektiv, men diskussionen kan inte sluta där. Det kan mycket väl vara så att PISA mäter sådant som i slutändan mest handlar om skolsystemets bidrag till Sveriges BNP, men om den mätningen är valid, säger den oss inte något väldigt viktigt ändå? Kan man bara avfärda dess bakomliggande ekonomiska motiv med en fnysning och sedan återgå till verksamheten som om PISA-resultaten inte spelade någon roll?

Med risken att upprepa mig vill jag påminna om Gert Biestas (2011) geniala distinktion mellan utbildningens funktioner som kvalificerande, socialiserande och subjektiverande. Ser man på denna debatt genom hans begreppsapparat kan man ana en möjlig trade-off mellan skolans kvalificerande och subjektiverande funktion. Är det rent av så att vi måste lägga ned alla idealistiska ambitioner om att göra eleverna till kritiskt tänkande subjekt med goda värderingar och istället dansa efter OECDs neoliberala pipa för att behålla internationell konkurrenskraft och därmed en god välfärd i en globaliserad värld? Svaret är nej, vi måste naturligtvis försöka förena dessa två funktioner så gott det går, men den viktiga frågan är om det verkligen är möjligt att hitta en gemensam best practice för både kvalificering och subjektivering eller kommer olika sätt att undervisa och bedriva skola oundvikligen gynna någon funktion mer än den andra?

Gabriel Heller Sahlgren (2015) nämner denna potentiella trade-off i sin diskussion om den finska skolans utveckling som han menar är på väg från en skola med auktoritära lärare, traditionell undervisning och hård disciplin till en skola med mer elevinflytande, elevcentrerad undervisning och ett mjukare skolklimat. Är Finland på väg åt samma håll som Sverige, med skarpare kritiskt tänkande elever som presterar sämre på PISA-testerna?

Genom att se frågan ur detta perspektiv för vi in en värdedimension i debatten som jag tror kan vara nyttig, för att vi ska kunna förstå och argumentera på ett bättre sätt. När Jan Björklund (2018) pläderar för mera ordning och reda, traditionell undervisning och mer kunskap, så skulle argumentet bli begripligare med tillägget att det han talar om är en prioritering som behövs för att stärka skolans kvalificerande funktion, vilken bär upp samhället ekonomiskt. Detta kan gå ut över de positiva subjektiverande effekterna av t.ex. en elevcentrerad undervisning, men det kanske han tycker är ett pris som är värt att betala? Ett sådant argument är mycket lättare att förstå och ta ställning till, än ett argument som går ut på att en viss lösning kan göra att alla skolans funktioner blir bättre.

Mitt i denna debatt står jag som blivande lärare och tvingas ta ställning i min egen praktik. Vilken sorts lärare vill jag vara? Vilken sorts skola vill jag bidra till att skapa och vilket samhälle kommer av den skolan? Vad är kvalificeringen och subjektiveringen värd?

/Josef Mineur

Referenser

Biesta, G. (2011) God utbildning i mätningens tidevarv. Stockholm: Liber.

Björklund, J. (2018, 11 jan) Liberalernas nyårslöfte: Alla barn ska kunna bli det de själva vill genom en bättre skola. Metro. Hämtad från: https://www.metro.se/artikel/debatt-alla-barn-ska-kunna-bli-det-de-sj%C3%A4lva-vill-genom-en-b%C3%A4ttre-skola

Heller Sahlgren, G. (2015) Real finnish lessons. [e-bok] hämtad från: http://www.cps.org.uk/files/reports/original/150410115444-RealFinnishLessonsFULLDRAFTCOVER.pdf

Ämneslärarstudent/PISA/Skolpolitik/Utbildningsvetenskap Etiketter , , , , | 0

Hur väljer man egentligen uppsatsämne?

Nu är det inte ens två veckors praktik kvar. Två hektiska men lite vemodiga veckor. Efter (nästan) 20 veckor på samma skola känner man sig verkligen hemma, men snart är det slut på vardagslunken här och dags att börja arbeta heltid med examensarbetet. På utbildningen fick vi rådet att börja samla in data till examensarbetet redan under praktiken och jag är tacksam att jag följde det. Hittills har jag gjort sex intervjuer och det blir nog någon mer den här veckan. Det har faktiskt varit förvånansvärt enkelt att få lärare att ställa upp, mycket tack vare att jag är här på plats, tror jag. Lärarna har redan en aning om vem jag är och det är enkelt att hitta en ledig tid eftersom även jag är på plats på skolan varje dag.

Universitetsbiblioteket

Jag har valt att göra mitt examensarbete om svenska som andraspråk. Jag analyserar läroplanen och kommentarmaterialet som hör till med fokus på hur ämnena svenska som andraspråk och svenska skrivs fram. Mina intervjuer med lärare kompletterar undersökningen med ett mer verklighetsförankrat perspektiv. I mina intervjuer fokuserar jag på hur lärare upplever sva-ämnet i praktiken och vad de har för uppfattningar om uppdelningen i de två svenskämnena.

Universitetsbiblioteket

Idén fick jag förmodligen från många samtal i personalrummet. Det känns så bra att jag får skriva om något som jag själv är genuint nyfiken på. Hur fungerar detta egentligen? Vad skiljer egentligen en elev som läser svenska från en elev som läser svenska som andraspråk? Och vad skiljer ett sve-klassrum från ett sva-klassrum?

Det verkar som att många av mina kursare också har valt ämnen som är tydligt kopplade till lärares vardag, till exempel hur man kan arbeta med formativ bedömning eller digitala verktyg. Så om du saknar inspiration: utgå från ett behov du ser och undersök något som du själv och andra lärare förhoppningsvis kan dra nytta av i slutändan.

/Gabriella

Ämneslärarstudent/Svenska/Svenska som andraspråk Etiketter , , , , | 0

Ett flerspråkigt klassrum

En vän och lärarkollega till mig delade nyligen en KIT-film om vad som är sant och falskt om flerspråkiga barn. I klippet tar Anna Flyman Mattsson, lektor i svenska som andraspråk på Språk- och litteraturcentrum i Lund (min gamla lärare) död på ett gäng seglivade myter, som att flerspråkiga barn inte skulle bli riktigt bra på något av språken, att de har svårt att hålla isär språken, att flerspråkiga barn halkar efter i språkutvecklingen och att man inte skulle få plats med fler än ett språk i hjärnan samtidigt. Det är förvånansvärt att dessa uppfattningar kan leva kvar, men det här behöver uppenbarligen poängteras i en kultur som är så präglad av enspråkighetsnormen som vår egen. På många andra platser är det ju fullkomligt naturligt och självklart att man talar flera språk redan som barn.

Utanför LUX där vi lärarstudenter numera håller hus.

Något som glädjer mig är att jag har fått intrycket av att allt fler elever väljer svenska som andraspråk. Det verkar som att stigmat och okunskapen kring ämnet har minskat. Tidigare har många sva-lärare fått arbeta i motvind, men det tycks ha sjunkit in på skolorna nu att ämnet både är fullvärdigt och viktigt. Attityderna till ämnet är en av de saker som jag intresserar mig för i mitt examensarbete, så vi får se om jag vidhåller samma åsikt när det är klart. Det finns säkert en stor variation mellan olika skolor.

Några uppmuntrande ord.

Efterfrågan på lärare inom ämnet svenska som andraspråk verkar också bara öka. Det är det ämne som har flest obehöriga lärare. Själv har jag läst grundkursen än så länge, och den kursen var verkligen givande! Det verkar dessutom vara ett jätteroligt ämne att undervisa i. På min VFU-skola har man som policy att ha mindre grupper i svenska som andraspråk, runt 15 elever. Detta innebär mer tid för varje elev. Sva-klassrummet är en viktig plats där flerspråkighet kan få vara norm. Där kan eleverna uttrycka sig mer fritt, utan rädsla för att bli skrattade åt eller rättade. Så jag vill väl helt enkelt slå ett slag för att utbilda sig till lärare i svenska som andraspråk! Ni behövs!

Universitetsbiblioteket bredvid LUX är öppet även på söndagar och det är alltid så lugnt och skönt där då!

/Gabriella

Ämneslärarstudent/Andraämne/Lund/Språk/Svenska/Svenska som andraspråk Etiketter , , , , , | 0

Att anpassa utbildningen till elevens behov

Ett ofta återkommande antagande i skolverkets och andra utbildningsvetenskapliga texter är att utbildningen kan och bör anpassas till den enskilda elevens behov. Som ett exempel skriver Lena Hammarberg (2015 s.23) i skolverkets kunskapssammanställning om funktionsnedsättningar i skolan, att man inte bör tänka på eleven som problemet i behov av anpassning, utan skolmiljön som ett problem i behov av anpassning till elevens behov. Jonas Aspelin (2013, s.180-181) har också skrivit om ett sådant perspektiv.

Det är nog en god tanke men vad betyder det egentligen? Jag vill problematisera en förståelse av detta antagande som går ut på att utbildningen som sådan verkligen kan anpassas till varje elevs behov. Vi behöver ha ett större perspektiv på skola och utbildning i bakgrunden. Vad är egentligen syftet med utbildningen i Sverige idag och vad är elevens behov? Gert Biestas (2011) distinktion mellan utbildningens kvalificerande, socialiserande och subjektifierande roll i samhället är användbar som utgångspunkt för mitt resonemang. När vi talar om att utbildningen bör anpassas efter elevens behov, vilken av dessa utbildningens funktioner är då tänkt att premieras? Vi bör alltid vara medvetna om vilken eller vilka funktioner vår verksamhet i skolan premierar.

Bör utbildningen anpassas efter elevens behov av kvalificering, så att eleven kan kvalificeras till en produktiv samhällsmedborgare? Den frågan är givetvis lätt att svara på men det är inte svaret utan frågan i sig som tydliggör min poäng. Vem är det egentligen som anpassas? Att tala om att skolan anpassar sig efter elevens behov blir, när det gäller utbildningens kvalificerande funktion, bara en chimär, eftersom det i alla lägen är eleven som ska anpassas till samhällets produktivitetsnorm. Bör utbildningen anpassas efter elevens behov av socialisering? Även denna fråga tydliggör det dubbla budskapet i att tala om utbildningens anpassning efter elevens behov. Naturligtvis är det till syvende och sist eleven som ska anpassas, vilket ligger i själva ordet socialisering. Vad gäller kvalificering och socialisering är det rimligt och önskvärt att skolan underlättar för eleven att anpassas till samhällets produktivitetsnorm och andra goda samhälleliga normer så långt det är möjligt. I den meningen kan och bör den enskilda skolan och dess lärare göra vad den kan för att anpassa sina metoder så att inte elevens kvalificering och socialisering omöjliggörs, utan främjas. Men när man gör detta får man inte glömma bort att den underliggande processen i dessa fall ändå handlar om att eleven måste anpassa sig till det samhälle han eller hon kommer att leva resten av sitt liv i. När det gäller subjektifieringen är dock inte samma resonemang applicerbart. Att eleven utvecklas mot ett självständigt subjekt är ett av utbildningens mer ädla och idealistiska mål och det handlar faktiskt då uteslutande om elevens egna behov av utveckling. Eleven måste inte bli ett självständigt subjekt i särskilt hög grad för att kunna bära upp samhället ekonomiskt och socialt. Därför kan man inte tala om subjektifieringen som en elevens anpassning till samhället. Det är snarare en elevens egen utveckling efter sina egna behov. I detta avseende är det fullt rimligt att tala om att anpassa utbildningen efter elevens behov, eftersom det är ett behov som kommer ifrån eleven själv.

Man kan absolut argumentera för att samhället är i behov av inte bara produktiva och socialt välfungerande människor utan även självständigt tänkande subjekt, vilket förvisso är sant. Men det finns ändå en betydande skillnad när det gäller tydligheten av samhällets behov av dessa tre faktorer. Det är mycket tydligt att Sverige idag behöver produktiva medborgare för att upprätthålla välfärden. Det är därför inte heller förvånande att detta dominerar debatten om skolan. Det är inte heller särskilt svårt att se att samhället bärs upp av och behöver medborgare vars sociala samspel fungerar relativt väl, även om detta samband är mer diskutabelt och mångfacetterat än produktivitetsnormens slående tydlighet. Detta är också något som tar plats i skoldebatten när det gäller ordnings- och uppförandeproblem i skolorna. Men hur nödvändigt är det egentligen att befolkningen utgörs av självständiga subjekt för att upprätthålla det svenska samhället som det ser ut idag? De allra flesta skulle svara att det är mycket viktigt, men skoldebatten och skolpolitiken vittnar om vilken av utbildningens funktioner som får stryka på foten om man måste prioritera. Alla är vi övertygade om att samhället också behöver självständiga medborgare, men vi tycks ha en tendens att värdera produktivitet och social ordning högre i situationer där vi måste välja.

Kan anledningen till detta vara en eventuell diskrepans mellan vad vi säger att vi tror och vad vi visar med våra handlingar att vi tror är de bärande fundamenten i demokratin? Vi vill gärna tro att vår demokrati bärs upp av nobla ideal som hålls av självständiga samhällsmedborgare, men hur mycket bärs egentligen upp av en välfungerande ekonomi? Protesterna i Iran under vintern 2017-18 visar att många klarar av att leva med orättvisor tills ekonomin börjar svaja. Protesterna utlöstes av stora prishöjningar men kom även att riktas mot det politiska styret. Bärs den iranska teokratin upp av muslimska medborgare med nobla ideal som ser värdet av teokratin, eller bärs den upp av en fungerande ekonomi? Poängen med ovanstående resonemang är att visa det är betydligt svårare att fastslå betydelsen av idéer och värden (som i Sveriges fall hålls av självständiga subjekt) för ett samhälles bevarande, jämfört med betydelsen av en välfungerande ekonomi och ett fungerande socialt samspel mellan medborgarna.

När vi talar om att anpassa den svenska utbildningen efter elevens behov, bör vi alltså veta och förstå att det antingen handlar om att anpassa pedagogiska metoder så att eleven kan anpassa sig till samhället, eller om att främja den ädla och eftersträvansvärda, men tyvärr inte lika (tydligt) viktiga funktionen subjektifiering. När vi värderar olika resonemang om utbildningens inriktning och form bör vi också vara medvetna om den tydliga nödvändigheten i att kvalificera och socialisera eleverna. Vi kan och bör naturligtvis anpassa våra metoder och vår pedagogik efter elevernas behov, men vi bör ha i åtanke att en stor del av dessa behov består i att anpassa sig till samhället. Om vi negligerar det faktumet finns det en risk att vi gör eleverna en otjänst. Det är dumt att säga till eleverna att de inte behöver anpassa sig till samhället om det inte är sant.

Till sist vill jag klargöra att ovanstående resonemang inte ska förstås som någon sorts vulgär kritik av till exempel rättigheter för funktionsnedsatta, utan snarare en kritik av ett allt för lättvindigt tal om att skolan inte bör pressa eleverna att bli på det ena eller det andra sättet (läs socialiserade och kvalificerade). Att skolan sysslar med socialisering och kvalificering har en anledning och jag menar att mycket talar för att den anledningen är att det är samhällsbärande funktioner.

/Josef Mineur

Referenser

Aspelin, J. (2013) Var är relationell specialpedagogik? I J. Aspelin (Red.) Relationell specialpedagogik.

Biesta, G. (2011) God utbildning i mätningens tidevarv. Stockholm: Liber.

Hammarberg, L. (2015) Att planera för barn och elever med funktionsnedsättning. Stockholm: Skolverket.

Samhällskunskap/Utbildningsvetenskap Etiketter , , , , , | 0

Sportlov och examensarbete

Den här veckan har det ju varit sportlov här i Skåne. Jag ser verkligen fram emot att vara färdig lärare och få lov på riktigt. Nu står det istället examensarbete på schemat. Men det är kul att vara tillbaka i Lund och på universitetet! Jag har alltid älskat friheten som student och läraryrket kan ju också vara väldigt fritt, vilket jag tror är en av anledningarna till att det tilltalar mig. Det är så skönt att få styra över sin egen tid och sitt eget arbete. Och att sitta på biblioteket med näsan i en bok är ganska fridfullt. Man blir nog lite nostalgisk också, när man går samma väg som så många gånger förr genom Kvarteret Paradis upp till Universitetsbiblioteket och vet att det är den sista terminen. 

Vi är nog många Lundastudenter som fotar UB minst fyra gånger om året.

Lärarutbildningen, både den långa och KPU, har nu flyttats från Helsingborg till Lund. Vi på KPU har majoriteten av våra föreläsningar på nyrenoverade LUX, precis bakom Universitetsbiblioteket.

Utanför LUX.

När det gäller examensarbetet har vi haft en första handledning i smågrupper. Nästa tillfälle ligger två veckor efter praktikens slut och då ska vi ha skrivit halva uppsatsen! Just nu är jag i färd med att leta material och skapa överblick. Tack vare att den sista delkursen på förra terminen fungerade som en förberedelse för ex-jobbet har de flesta av oss redan kommit en bra bit på väg, verkar det som.

Det gäller att skapa någon sorts struktur så att man inte drunknar i all frihet. Först sållar jag och antecknar användbart material. Man tror att man ska minnas vad man hittat och var, men det gör man inte. Sedan skriver jag ut det allra mest intressanta i pappersform. Jag tycker om att stryka under, sätta små post-it-lappar och skriva i marginalerna. På datorn kan man bli helt galen av alla flikar efter ett tag! Processen går runt i cykler där jag ibland börjar om från början och söker på nytt. Efter ett tag kan man se i alla referenslistor vilka källor som återkommer och som tycks utgöra grunden för det specifika forskningsområdet.

Jag brukar göra en planering för veckan där jag skriver upp vad jag ska arbeta med varje dag, till exempel fokuserar jag på en viss typ av källor. Det finns dock inga krav på att det ska bli klart ─ då riskerar man att bli besviken på sig själv där mot slutet av dagen. Man hinner tyvärr sällan så mycket som man hade tänkt, vilket är en god anledning till att ha marginaler. Jag försöker alltid lura mig själv att deadline är några dagar tidigare än vad den faktiskt är och det brukar funka hyfsat bra. Just nu känns ju slutet av maj något avlägset, men de flesta av oss vet nog hur intensiv en vår i Lund kan vara.

Kvarteret Paradis om två månader.

/Gabriella

Ämneslärarstudent/Lund Etiketter , , , , , | 0

Efter två timmar på Youtube

Efter veckan som gick försvann ett gäng lärarkandidater från min VFU, vilket såklart är tråkigt. Vi har lyxen att sitta i ett eget arbetsrum på skolan, så det är enkelt att peppa och hjälpa varandra. Det är skönt att ha personer som sitter i samma sits som en själv att prata med. I allmänhet tycker jag att det funkar som allra bäst när det finns ett utbrett samarbete lärare (eller lärarstudenter) emellan. Självklart är alla olika. Mina tre olika handledare har visat att man verkligen kan vara lärare på många olika sätt! Men vi behöver ju varandra ändå. Ibland blir jag frustrerad när det känns som att lärare sitter och försöker uppfinna hjulet var och en vid sitt skrivbord. Men jag har såklart också sett exempel på lärare som delar friskt med varandra. Jag får en känsla av (och hoppas) att läraryrket går mot att bli allt mindre individualistiskt, inte minst tack vare internet. Det finns mycket material och många idéer att ta del av om man bara vet var man ska leta.

Jag har turen att praktisera bredvid detta vackra. Under en snabb lunch-promenad kan man kläcka många bra undervisningsidéer!

Jag tror inte att jag är ensam om att ha lagt ner mycket tid på att leta material och fundera över lektionsinnehåll. Speciellt under min första VFU kunde jag sitta länge. Ibland slösade jag bort timmar på Youtube för att försöka hitta en video som passade ett visst tema, var lagom lång och lagom svår. Sedan frågade jag min handledare om hjälp. Han gav mig två sökord som gjorde att jag hittade vad jag sökte inom en minut. Nu har jag lärt mig att ta en paus om jag fastnar, kanske fråga någon om hjälp. Det blir liksom så mycket enklare om vi hjälps åt. Och har man väl fått ta del av en uppgift kan man ju enkelt anpassa den efter sina egna preferenser. Här kommer några av mina tips:

  • UR Skola finns skolans alla ämnen och olika utbildningsnivåer representerade. Jag brukar använda mig av kortfilmer från Kortfilmsklubben eller korta program med olika teman eller nyheter. Ibland finns det även arbetsblad till som man kan ladda ner och skriva ut. Speciellt för moderna språk, svenska som andraspråk och SFI är det superbra med film tycker jag, eftersom det är mycket lättare att förstå något man också får se på bild och inte bara läsa eller höra. UR Skola har räddat mig många gånger!
  • Om jag inte vet vad jag ska göra under en lektion brukar jag försöka koppla undervisningen till något aktuellt. På alla hjärtans dag lyssnade vi till exempel på en del av ett podavsnitt om det. När jag har undervisat i SFI har jag ibland använt mig av radionyheter från Radio Sweden på lätt svenska  som dessutom har transkriptioner till sina inspelningar. Även SVT har nyheter på lätt svenska
  • “ELE” står för “Español como lengua extranjera” (= spanska som främmande språk) och är toppen som sökord. Det gäller helt enkelt att hitta de ord inom ens ämne som andra lärare använder när de publicerar sitt material online. På spanska kan man kan till exempel söka på “ELE” och “sång” eller “video”, så kommer det upp en massa bra material, ibland med färdiga arbetsblad till. Jag samlar på sånger som innehåller en viss grammatik eller vokabulär. De är ett bra sätt att variera undervisningen tycker jag.

 

 

  • Språktidningens hemsida hämtar jag ofta material. Det är lätt att söka på hemsidan och artiklarna brukar beröra intressanta, aktuella ämnen och vara relativt lättlästa.
  • Det är bra att samla på sig uppgifter som enkelt kan anpassas till olika nivåer och som inte kräver förberedelser. En av mina sådana är “Ekorrn satt i granen”, som jag fick av min förra handledare. En typisk “vikarie-uppgift”. Du delar helt enkelt ut texten till visan och sedan får eleverna i uppgift att skriva om berättelsen i form av en specifik texttyp: nyhetsartikel, reportage eller kanske ett blogginlägg där ekorren berättar om händelsen från sjukhussängen. Om du inte hinner eller vill skriva ut texten kan du snabbt leta upp den på internet och visa den med hjälp av projektorn (om det finns en sådan). Uppgiften går att anpassa och variera i oändlighet!

 

Det var några enkla tips. Fyll gärna på med fler i kommentarerna!

Vi ses på Youtube.

/Gabriella

Ämneslärarstudent/Gymnasieskola/Språk Etiketter , , , , | 0

Morot, piska och drömmar om spansk sol

En fördel med VFU (praktik), förutom att man får lära sig undervisa då, är att man får ta del av de verksamma lärarnas åsikter i den ständigt pågående skoldebatten. Jag tycker att det är så intressant att höra hur debatten går bland dem som det verkligen berör. Just nu verkar det talas mycket om avskaffandet av meritpoäng och införandet av ämnesbetyg.

Att meritpoängen för de högre språkkurserna i spanska, tyska och franska lockar elever att välja att fortsätta med språken är nog alla överens om. En del menar att detta innebär att eleverna bara fortsätter av taktiska skäl och att detta är negativt. Andra oroar sig över om det blir några elever kvar utan meritpoäng, speciellt om man dessutom inför ämnesbetyg. Ett ämnesbetyg skulle ju i så fall innebära att det blir lättare att uppnå höga resultat om man stannar på en lägre nivå i språket än om man fortsätter. Kanske skulle man ta hänsyn till detta på något sätt, så att ett E i steg fyra blir mer värt än ett E i steg tre? Det sitter säkert politiker och klurar på detta. Eller är det bara jag som missat något förslag på ett system för det här?

Nu sägs det även att man ska dra in på språkresor. Språkresor är ju annars något som skolor gärna stoltserar med och använder för att locka elever till sig. De fungerar även som lockbeten till språkkurser. Äntligen höjs det dock röster, bland annat från fackligt håll, som ifrågasätter bortprioriteringen av andra språk än svenskan och engelskan i Sverige.

Just det med språkresorna gör så ont i hjärtat, för jag vet betydelsen som en enda resa, en enda kontakt, kan ha för språkintresset. Det är uppenbart hur meningsfullt och autentiskt lärandet blir både inför, under och efter en sådan resa. Jag skulle säga att det är mycket väl spenderade skattemedel.

Jag kan inte låta bli att tänka att det råder ett tabu att tala om vikten av “morot och piska”. Självklart ska vi inte tvinga någon. Men kanske är inte den inre tillfredsställelsen alltid nog för att motivera till lärande? Det är klart att många önskar att de hade fortsatt med det där språket som tonåring och inte låtit det falla i glömska; det går kanske lite trögare senare i livet. Men hur många tänkte på det när de var tonåringar? Hur ska man kunna veta när man fortfarande är ett barn att man kanske inte ska välja svensk/engelska och därmed välja bort ett nytt språk om man inte behöver det, eller svenska som andraspråk om man i själva verket har svenska som förstaspråk. Kan vi kräva av eleverna att de ska kunna se tre år fram i tiden och arbeta effektivt mot det betyg som ska sättas då? Kan vi kräva att de alltid ska dyka upp på lektionen klockan åtta en fredag av ren lust att lära? Kanske är det att lägga ett väl stort ansvar på eleverna. Eller är det föräldrarna som ska förmå sina barn att inte ta några genvägar? Och vilka elever är det egentligen som gynnas av detta? Eller är det kanske bara jag som behöver lite morot och piska för att få saker gjorda då och då. Som behöver den där resan med solgaranti att se fram emot. 

Vad tycker ni?

Gabriella

Ämneslärarstudent/Franska/Gymnasieskola/Spanska/Språk 2