Ni som läste förra veckans inlägg fick följa hur det kan se ut att ta sig in i universitetsvärlden och hur krokig vägen igenom den kan vara. Idag tänkte jag specifikt prata om hur vägen till lärarutbildningen och läraryrket kan se ut.
Min väg till lärarutbildningen var definitivt inte en rak väg från en barndomsdröm till universitetet. För mig var läraryrket inte något jag drömde om som liten, även om det finns de som hävdar finns bevis på att jag gjorde just det i en mina vänner-bok från tidigt 2000-tal. Något minne av detta har jag däremot inte, men det fanns kanske ändå en dröm om det dolt någonstans. Medan mina vänner drömde om att bli frisörer, brandmän eller skådespelare tror jag aldrig att jag egentligen hade något drömyrke. Det var först i gymnasiet när det började frågas om och förväntas att jag skulle veta vad jag skulle göra efter studenten som tankarna började dyka upp. Skulle jag börja jobba? Skulle jag plugga vidare? Vad skulle jag plugga? Jag hade ingen aning. Förutom en djupt liggande tanke om att jag ju faktiskt tyckte om att vara i skolans värld och att jag hade en hemlig dröm om att förändra världen.
Dessa tankar speglas antagligen ganska mycket i att jag först valde att börja på socionomprogrammet med tankar om att bli kurator. Jag hade en vilja att hjälpa unga. Att på något sätt bli den personen som jag önskade att jag hade haft där i tonåren och som jag vet att så många runt om mig säkerligen önskade att de hade. Även om första terminen gick bra så var det något som fattades. Jag kunde bara inte släppa tanken om vad som hade hänt om jag hade vågat söka till lärarutbildningen, om jag hade släppt osäkerhetstankarna, om jag bara hade gjort det som kändes rätt där djupt inne. Men en dag i april så slog det bara mig. Jag skulle bli lärare, hur skrämmande det än kändes. På något sätt skedde den här uppenbarelsen just på sista ansökningsdagen den våren. Om det inte var ett tecken så vad annars? Så jag sökte…och spenderade varje dag fram till augusti med att trakassera mina vänner och min stackars mamma med mina funderingar kring huruvida jag skulle tacka ja eller nej. Det är ju nu ganska uppenbart att jag till slut tackade ja och som jag sagt tidigare så är jag idag så nöjd med mitt val.
Jag nämnde tidigare de osäkerhetstankar som under den här tiden alltid väntade på mig runt hörnet och jag tänkte prata lite mer kring dessa, särskilt eftersom jag tror att många andra också kan påverkas av dem då och då. Som jag nämnde så dök mina tankar om att bli lärare upp någonstans på gymnasiet. Men jag sköt ganska aktivt undan dessa tankar. Dels var jag osäker om det faktisk var rätt val för mig, men samtidigt vågade jag bara inte. Jag var helt enkelt rädd att jag inte skulle klara av det, att jag inte skulle bli tillräckligt bra på det.
Ibland kanske tankar som dessa är legitima. Ibland är man kanske inte rätt person för ett särskilt yrke. Men jag vill också tro att alla kan klara det som vi verkligen vill göra och om vi verkligen vill göra något så kommer vi göra vad som behövs för att klara det. Jag struntade i min osäkerhet den där sommaren och litade på att jag under de kommande fem åren skulle bli redo. Jag är nu snart halvvägs genom utbildningen och jag är då och då fortfarande rädd att jag inte kommer klara det, att det inte kommer vara rätt för mig. Men jag antar att det är okej. Någonstans vill jag tro att alla känner så ibland, även om det inte alltid verkar så. Och att jag är halvvägs igenom betyder också att jag har 5 terminer kvar att bli helt redo.
Som jag nämnt tidigare så var det som lockade mig till läraryrket tanken på att kunna inspirera och kunna finnas där för mina elever. Huruvida lärare ska ta på sig att hjälpa och stötta elever utöver undervisningen är en fråga som kan diskuteras fram och tillbaka och som jag skulle vilja återkomma till en annan gång. För mig var det dock just tanken på att kunna vara en del i och påverka en ung människas väg in i vuxenlivet. Om det så är genom att intressera en elev för litteraturhistoria, ge en elev en bättre människosyn, eller att vara en trygghet för en elev som har det svårt hemma. Jag tror att det är viljan att göra just detta som väger över mina rädslor. Min vilja är starkare än min rädsla och jag tror att just det är det viktigaste.
Nästa vecka tänkte jag fortsätta på samma tema, så kom tillbaka då om du vill läsa om hur vägen till lärarutbildningen kan se ut utifrån ett annat perspektiv.
Om du är lärare eller lärarstudent, vad var det som fick dig att vilja bli just lärare?
Jeanette