Lärarstudentbloggen

Här bloggar lärarstudenter om livet som student och framtidens skola

Visa rutor

Huvudet bland molnen och fötterna i klaveret.

Teori eller metodik? En pedagog eller en mästare på ämnet?
Teori eller metodik? En pedagog eller en mästare på ämnet?

En scen som ofta utspelat sig kanske ser ut någonting liknande det här:

”Så hur kan vi använda det här i klassrummet? Med eleverna?”, ekar en fråga ensamt ut i föreläsningssalen. Samma sak tänktes av många, och som svar tittar föreläsaren upp från berget av kurslitteratur.
”Jo, men, i teorin så säger ju forskning att …”

Konflikten och friktionen mellan det teoretiska och det didaktiska är ständigt närvarande för lärarstudenten. I samtal mellan mig och mina klasskamrater pratar vi ofta om en längtan till att komma ut i klassrummen och bara få vara lärare. Man längtar sig ofta bort från den tunga ämnesfokus som akademiska studier för med sig. Man undrar, som exemplet i introduktionen, hur allt man läser kan, bör, och måste arbetas med för att effektivt förmedlas till elever.

Som ett yrke, en profession, står man som lärare med ena benet i praktiken (studieron i klassrummet, mötet med elever, kopiatorn som bråkar och förmedlingen av informationen) och den andra i det teoretiskt-akademiska (ämnesmässig fakta, teorier och tolkningar, själva informationen).

För mig som elev, innan jag började på universitetet, såg jag framför mig att läraryrket handlade till hundra procent om just det pedagogiska. Att man hade som yrke att fånga ett intresse hos eleven, att få hen att känna en kunskapshunger som aldrig förr. Skräckexemplet var läraren som ständigt stirrade ner i böckerna eller anteckningarna, läsandes innantill. Vad skulle det tjäna till, om läraren var kunskapsmässigt briljant, men med en avsaknad karisma?

Med universitetets studier och fokus på forskning så ser jag det hela i ett annat ljus. Som lärare kan jag ta del av det teoretiska, den fakta som ständigt upptäcks och sen arbeta med att applicera det, få det att funka i klassrummet. En sorts gråzon, mellan de två extremer jag tidigare funderat över. Med ena foten i det praktiska, och andra i det teoretiska. Där man kan använda det bästa av bägge världar och jobba med att undvika problematiken i vardera.



april 24, 2019

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Tankar om ordningsbetyget (/omdömet)

Ena sidan av debatten buar, andra sidan hyllar förslaget. Någonstans i mitten står en lärarkår och ser sig förbryllat om. Själv, som lärarstudent känner jag mig kluven.

Det som känts som flera årtionden av diskussioner inom svenska skolan, har nu blivit en direkt aktion. Förslaget, att skaffa ett ordningsbetyg för elever i högstadiet och gymnasiet har i skrivande stund en majoritet i riksdagen.

Jag ser inte det hela som ett nollsummespel. Klart att studiero och arbetsmiljö är relevanta frågor som måste diskuteras och utvärderas runt om i landet. Samtidigt så vet jag inte helt säkert vad förslaget skulle leda till konkret, annat än fler arbetsuppgifter som man som lärare ska få in i ett schema som är fyllt sen länge.

Så om vi tittar lite närmare på vad en implementering skulle innebära, vad ser man då? I Dagens Nyheter beskriver Roger Haddad, vice ordf. i utbildningsutskottet, vad som kommer att gälla. Så, för att ordningsbetyget ska påverka en enskild individ ska följande först hända:

  • Högstadie-/gymnasieskolan själv måste välja om omdömet ska användas
  • Efter det, så är det frivilligt för individuella lärare att skriva ett omdöme eller inte
  • Om det då skrivs så blir omdömet ”en bilaga till terminsbetygen. De ska alltså inte tas med i slutbetygen”.

Alltså: om en stökig elev ska få ett omdöme skrivet om sig så ska den alltså: (1) gå på en skola, vars ledning har valt att använda omdömet, (2) Ha en lärare som har tid, har viljan och har valt att skriva ett omdöme som (3) inte kommer påverka slutbetyget.

Vi vet inte säkert hur det kommer att implementeras. Vi vet inte heller hur det kommer användas. Jag vet inte själv hur jag ställer mig till det, men jag hoppas att jag kan ha belyst varför det kanske inte är en fråga om ett okritiskt ”Ja” eller ”Nej” när man frågar sig om det här faktiskt kommer hjälpa. Sen så finns det i nuläget ingen information om hur bedömningen skulle ske. Om två arbetskollegor har fritt fram att tolka formuleringarna så kan begreppet ”gott beteende” skilja sig vitt och brett, till elevernas förvirring. Om det är standardiserat från centralt håll så riskerar kriterierna att bli för fyrkantiga för att effektivt kunna användas.

Tankarna går vidare till vad anledningen kan ha varit att just den här versionen av förslaget står på agendan. En elev som redan är bråkig, stör lektionerna och inte bryr sig om betyget i ämnet rasar, bryr den eleven sig om ett omdöme? Som inte kommer påverka slutbetyget dessutom? Om det används tidigt kan det ses som en varningsklocka för en elev vars studiemotivation eller fokus bör jobbas på, men bör inte detta ske redan via mentors- eller lärarkontakten?

Som det ser ut nu så verkar det få rollen av en sorts varning, en hänvisning om att eleven kan uppfattas som ”stökig” eller ”bråkig under lektionstid”.

Sammanfattningsvis, så hoppas jag att jag som en nykläckt lärare (om tre år…) kan komma ut i en arbetsmiljö som är hanterbar, både för mig och mina elever. En arbetsplats där jag får lov att lägga mitt fokus på lärandet.

-Oskar Wahldén

Källor:

https://www.dn.se/nyheter/politik/skriftliga-ordningsbetyg-i-skolan-har-fatt-majoritet-i-riksdagen/
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7190526

april 8, 2019

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Att bedöma ett resonemang (och annat omätbart)

När man ställs inför att bedöma elevernas kunskaper i religion enligt Lgr11 tornar mörka moln upp sig på himlen. Många är de pannor som veckats i timmar och åter timmar över hur man ska definiera vad ett resonemang egentligen består av, vad som skiljer ett enkelt resonemang från ett välutvecklat och, om man nu lyckas få någon rätsida på detta dilemma själv, hur i hela världen det ska förmedlas till elever som inte ens vet vad ordet resonemang betyder. Det känns helt enkelt som ett omöjligt projekt att kunna definiera, skilja på och tydliggöra en kvalitetsprogression när det gäller begrepp som resonemang, reflektion, analys, sambandsbeskrivningar m.m.

Ett bra exempel på ett försök finner vi i Olof Francks och Malin Löfstedts (2015) diskussion om hur man bedömer ett etiskt resonemang. Det mynnar ut i ett förslag på ett antal kriterier man kan ställa för att ett resonemang ska kunna anses vara enkelt, utvecklad eller välutvecklat, alltså på E-, C- eller A-nivå.

Problemet med detta är att när man väl är färdig med definitionerna av vad ett resonemang på A-nivå ska innehålla, och eleverna skrivit provet, kommer helt säkert minst ett av svaren vara så bra att du med hela din varelse förstår att det är A-nivå, men ett av de formella kraven som du slitit så hårt för att definiera är inte uppfyllda. Det har åtminstone hänt mig ett par gånger redan. Jag har tampats med detta problem under hela min utbildning och under VFU-perioderna blir det alltid extra tydligt.

Vid flera tillfällen i utbildningen har bedömning av kunskaper som är svåra att mäta problematiserats och det finns en tydlig kritik från ämnesdidaktiken inom samhällsvetenskap och humaniora mot att försöka göra all kunskap mätbar. Även i den bredare samhällsdebatten har denna kritik vuxit på sistone med Jonna Bornemarks (2018) uppmärksammade bok Det omätbaras renässans som kanske det främsta exemplet.

Problemet är att det är ett långt steg från det akademiska problematiserandet vid universitetet till en förbättrad praxis i det faktiska arbetet som lärare. Att bara problematisera leder ofta till slutsatser som att viss kunskap helt enkelt inte passar för betygssättning, eller att samhället håller på att kvävas av mätbarhetsfixering, men sådana insikter hjälper föga för den lärare som i slutet av dagen ändå är ålagd att på ett likvärdigt sätt bedöma om resonemanget är enkelt, utvecklat eller välutvecklat.

Många beskriver det som att man skulle vilja gå på sin lärarmagkänsla när man ska göra ett omdöme om en elevtext. Jag tror också att det är vägen framåt men jag skulle inte vilja kalla det magkänsla och jag tror att det finns sätt att göra detta och ändå behålla en hög likvärdighet. Den så kallade magkänslan tycker jag bättre kan beskrivas som ett sammanfattande omdöme, baserat på variabler som läraren i stunden inte fullt ut kan redogöra för. En lika stor mängd variabler som det finns sätt att formulera en text på. För om vi på allvar ska identifiera alla variabler som kan bidra till ett bra resonemang måste vi även t.ex. ta hänsyn till rent textmässiga egenskaper som grammatik, meningsbyggnad och ordförråd. Vidare kan vi säga att ett bra resonemang kräver stringens, saklighet, förtydligande exempel m.m. Listan kan göras hur lång som helst. Det framstår genast meningslöst att försöka definiera ett fåtal tydliga, enkla kriterier i förväg.

En väg framåt skulle kunna vara att man vid bedömning först gör ett sådant sammanfattande omdöme av en elevtext och bestämmer den till en preliminär nivå, E, C eller A. Därefter försöker i efterhand definiera vad som gör den bra eller mindre bra. På så sätt tar man sig ändå an frågan vad som faktiskt är ett bra resonemang och som lärare blir man nog snart medveten om och uppmärksammad på de vanligaste bristerna och styrkorna i elevtexter. Men likvärdigheten då? Jag föreslår att man gör kontroller efter hand och jämför elevtexterna och deras bestämda nivåer för att se att man har ribban på samma nivå. Men man kan komma över samma ribba på olika sätt och så måste det vara om bedömningen ska kunna bli så bra som möjligt.

Detta lägger dock ett stort ansvar och ett stort krav på läraren att vara kunnig i sitt ämne och dedikerad till att göra ett bra och rättvist jobb. Ett ansvar som man verkligen måste fråga sig om man klarar av. Det är ju lätt att ropa efter större autonomi och tillit till professionen men klarar vi av det då? Men jag arbetar ändå hellre med de kraven på mig än med förenklade modeller som med exakthet kan säga vad ett välutvecklat resonemang ska innehålla.

/Josef Mineur

Referenser
– Bornemark, J. (2018) Det omätbaras renässans. Stockholm: Volante.
– Franck, O. & Löfstedt, M. (2015) Etikdidaktik. Lund: Studentlitteratur.

mars 11, 2019

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Alla gillar väl listor i punktform?

Här är några saker som hänt sen sist i punktform (!)

  • Elins och mitt examensarbete går framåt och vi skriver, läser, skriver, läser och läser. Och skriver. Nästa vecka ska vi börja samla in datan genom att ha vårt första undervisningspass med grafiska självbiografier och det gör i alla fall mig ganska nervös. Det är rätt mycket praktiska saker som ska klaffa men när första undervisningspasset är genomfört kan vi förhoppningsvis lugna oss lite. Eller vi kanske är rätt lugna? Det ser ut så på bilderna
  • Jag har jobbat och under den senaste tysklektionen så var det speciellt en övning som gick hem. Tycker väldigt mycket om musik och vill verkligen att mina elever ska få höra mer än 99 Luftballongs med Nena och Durch den Monsun med Tokio Hotel. Inget ont om dem egentligen, lyssnade själv sönder Durch den Monsun när jag var 14, men det finns ju så himla mycket mer. Och kanske kan jag så något litet frö hos någon elev med ett nytt band eller en ny låt? Hur som, övningen jag gjorde hittade jag på https://deutschmusikblog.de/ och gick ut på att de skulle titta på en film från WWF och varje gång det kom en ny tvådelad bild så stoppade jag och så skulle eleverna beskriva vad de såg. Sen lyssnade vi såklart på hela låten utan massa avbrott. Enkla instruktioner och övningen fungerade jättebra för att avsluta lektionen. Musiken till videon kommer från Clueso och det är något helt annat än Nena och Tokio Hotel.

https://www.youtube.com/watch?time_continue=30&v=Xd03sN3eIuM

  • Jag har faktiskt också gjort mer än att plugga och att jobba. I helgen hade studentnationen som jag har varit aktiv på och bott på de senaste åren bal på Grand hotell Lund. Det var ungefär så här fint

Detta blev kanske ett spretigt inlägg men hoppas punkterna gjorde det lite mer läsbart :):))) 

hej från Maike

 

 

 

mars 6, 2019

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

skrivinspiration på museum i Landskrona

Landskronas museum har just nu en utställning med serietecknaren Nina Hemmingsson. Elin, som jag skriver examensarbete med, och jag tog tåget dit efter vår föreläsning i Helsingborg för att kolla in den och för att inspireras lite i vårt uppsatsskrivande om grafiska romaner.

Vi har precis satt igång med arbetet. Under de tre inledande veckorna har vi fått en föreläsning i veckan där syftet varit att få oss att börja tänka och komma igång att skriva och för mig har tillfällena varit värdefulla. Vi har hunnit med allt från syftesformulering till litteraturbearbetning, till konkreta tips på hur man håller sig fokuserad. Under dagens pass pratade vi bland annat om vilken betydelse vi vill att vårt färdiga examensarbete ska få och vi skulle tänka på det ur tre olika perspektiv: forskning/litteratur, förbättrad praktik och förbättrad policy/styrning. Det sista perspektivet funderade Elin och jag på rätt länge och vi har nu i den inledande fasen blivit peppade att sikta högt. Så med ett väldigt gott självförtroende vill vi med vår uppsats göra att grafiska romaner införs som ett eget medium som t.ex. film i ämnesplanen för svenska, att vi på lärarprogrammet får mer utbildning i användandet av grafiska romaner och sen vill vi även få skolbiblioteken att köpa in fler.

Det hade väl varit något? Elin och jag är peppade i alla fall.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi tänker bland annat att berättarstrategierna i de grafiska romanerna hjälper eleverna att få syn på normer och att det i litteraturundervisningen finns möjligheter att lära sig att ifrågasätta och utmana dem. Det vill vi undersöka! 

JAG TÄNKER
Utställningen pågår till den 31 mars, är gratis och de som jobbade där var så himla schysta. Plus att man kunde köpa våfflor och kaffe för 30 kronor. Tips! 

Hej från Maike

februari 12, 2019

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

MANDAG 17:25

I ganska exakt ett halvår har jag följt hur min kompis Anna har skrivit sin c-uppsats under sin femte termin på ämneslärarprogrammet och inom ämnet religion. Vi bor vägg i vägg i en studentkorridor i Lund och i måndags kväll frågade jag om hon hade tid att prata lite om sitt uppsatsarbete. Det hade hon.  

Vad var bakgrunden till din uppsats?
Det började egentligen med att jag ville skriva om populärkultur i undervisningen. Uppsatsen var en möjlighet att få göra något som har med verkligheten att göra och med en tydlig koppling till skolan. Det kanske inte är lika självklart att jobba med skönlitteratur eller tv-serier i religionsämnet som det är i mitt andra undervisningsämne svenska, men till slut bestämde jag mig för att skriva om den norska tv-serien SKAM. Den sista säsongen handlar om Sana, som ju är en muslimsk tjej.

Är Sana din favoritkaraktär?
Ja, eller jag tror det. Jag tycker att det saknas en representation av mångkultur i media och i populärkulturen. Det är typ första gången man ser en muslimsk tjej som är en vanlig tjej och som liksom inte är med för att hon är muslim. Det är väl framförallt det som gör att jag tycker att hon är intressant. Hon har liksom ett djup. Man väntade lite på att det skulle bli hennes säsong. Så ja, hon är absolut en av mina favoritkaraktärer.

Vilket var uppsatsens syfte?
Det var att undersöka hur muslimsk religiositet och identitet porträtteras och problematiseras i SKAM och att undersöka hur man på bästa sätt kan använda sig av serien i religionsundervisningen. Dessutom ville jag även presentera ett konkret lektionsförslag.

Hur porträtteras och problematiseras muslimsk religiositet i SKAM då?
SKAM visar upp en offentlig vardagsreligiositet genom att man får följa hur Sana får sin vardag att gå ihop i. Den visar hur muslimska traditioner som hon följer vävs in i hennes liv. Typ att hon ber på fester, att hon väljer att gå på fester men inte dricka alkohol, eller att hon ber på bussen. Hon anpassar sin religiositet till där hon är och hon är ganska nöjd och fine med det. Hon tar sig den tiden oavsett var hon är. Det man ofta ser är att många som inte är religiösa motsätter sig religion när den blir offentlig. Det är liksom okej att be så länge som man gör det hemma eller i sitt heliga hus men i SKAM väljer ju Sana att göra det där hon är. Hon försöker inte missionera sin tro utan hon bara försöker leva sitt liv där hon är.

Sen tar serien upp fleridentitetsvårigheten genom att visa hur Sana känner att hon aldrig är tillräckligt norsk, aldrig tillräckligt muslimsk, aldrig tillräckligt marockansk och hur det är att vara religiös i ett modernt samhälle. Detta är ju väldigt vanligt och serien ger en bra ingång för att diskutera detta.   

Ja, det är verkligen en bra ingång. Vad finns det för andra möjligheter med att använda SKAM?
I uppsatsen presenterar jag en lektionsplanering som ingår i ett undervisningsblock om islam. Jag valde ut tre scener som eleverna ska få titta på och sedan formulerade jag diskussionsfrågor som fungerar som ett underlag för gruppdiskussion. Klippen tog upp ämnen som fördomar, identitetsskapande och muslimska traditioner. Tanken är att lektionen och scenerna från SKAM ska få eleverna att reflektera kring hur religiositet och identitet kan se ut i dagens samhälle. Innehållsmässigt kan man beta av flera saker men det viktiga är egentligen att problematisera och sätta det i en kontext så att eleverna lär sig någonting. Eleverna måste få chans att koppla på sina nya kunskaper på något de redan känner till. Då kan de ta sig vidare. Populärkultur öppnar upp den möjligheten.

Vad för frågor tänker du att eleverna får diskutera i anslutning till klippen?
I ett av klippen har Sana och hennes storebror en konversation där hon säger att killen hon är kär i inte är muslim och då frågar storebrodern ”Vad menar du? Han är den mest muslimska killen jag känner”. Varpå Sana säger ”Nej, men han tror inte på Allah”. Men då får hon ett svar som får henne att fundera jättemycket över vem som är muslim och hur den muslimska identiteten ser ut. Han säger nämligen ”Men vad är det viktigaste: är det att säga att du inte är muslim men att leva efter de regler och det som Allah säger eller är det att gå runt och säga att du tror på Allah men inte leva efter de regler och det som Allah säger”. Till den scenen ska eleverna diskutera vem som är muslim och hur man lever ett religiöst liv. Den kunskapen som de har fått innan ska de liksom koppla till scenen och förhoppningsvis kan det hjälpa dem att utmana bilden av vem som är muslim.

Spännande! Finns det några svårigheter eller utmaningar med att jobba med SKAM?
Den tar upp fördomar som kan vara svåra för eleverna att ta in och för lärare att behandla. Det är så viktigt att diskussionerna inte leder till att vi spär på fördomarna och förmedlar stereotypa bilder utan att diskussionerna istället handlar om vad fördomar gör med oss och vad de leder till. En helt annan utmaning är att den kanske snart känns föråldrad i och med att serien använder typ instagram, youtube och snapchat. När det blir gammalt blir det svårare att connecta till den. 

Kommer du testa detta lektionsupplägg på VFU:n, om du får chansen? 
Jag hade jättegärna velat! Jag valde att ha ett didaktiskt perspektiv på uppsatsen, vilket vi inte var tvungna till, för att jag är nyfiken på att testa att jobba med SKAM i skolan. Det är korta klipp och två frågor till varje så man kan ha det som introduktion till ett område eller också för att avsluta och samla ihop i slutet av en lektion. Det hade varit himla kul att se hur klippen och frågorna tas emot av elever.

Avslutningsvis undrar jag om du har något tips till folk som ska skriva längre uppsatser? Typ till mig. Har du något tips till mig?
Tänk på den röda tråden. Se till att läsaren får alla bitar så att du inte hoppar över något som är självklart för dig utan skriv med allt från början och så kan man eventuellt ta bort delar sedan. Lita på magkänslan om vilka delar du ska ha med och vilka du kan stryka. Sen är skönt att ha många som läser igenom det. Och läs det själv massa gånger. Jag gick igenom mina fotnoter minst fem gånger. Zoomade in och kollade att alla hade samma storlek. 

Oj, men bra att vara noggrann. Tack Anna!

hej från Maike

januari 24, 2019

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

om lektionsinnehåll och ett filmtips

En av de saker som jag gillar med ämnena inom moderna språk är att de är relativt fria. Jag upplever att kursplanerna tillåter att man kan plocka in många olika ämnen. I kursplanen för moderna språk 3 står det till exempel att man under lektionerna ska prata om intressen och platser. Intressen och platser är ju otroligt brett så utmaningen här är att hitta material som är på rätt nivå språkmässigt men också ämnesmässigt. Det är inte alltid det lättaste men under min tysklektion idag så tror jag att kortfilmen jag visade och som vi sedan jobbade med uppskattades. 

Kortfilmen heter Nashorn im Galopp och utspelar sig i Berlin. Den handlar kanske framförallt om stadens anonymitet men också om hur huvudpersonen Bruno försöker förstå sig själv och sina känslor när han plötslig träffar Vicky.

Efter att vi sett filmen, diskuterat eventuellt budskap och vad vi tyckte om den fick eleverna leta upp de 10 största städerna i Tyskland samt hitta sevärdheter i dem, fundera över sin hemstad och vad man gillar/inte gillar med den och formulera meningar i dåtid om vad huvudpersonerna gjorde i filmen för att träna på tempuset perfekt.  Uppgifterna och filmen finns på UR.se. UR är toppen! Där finns verkligen hur mycket användbart som helst så när jag har idétorka brukar jag kolla där.

Här är den. Den innehåller en himla massa (utan att överdriva) olika filmtekniker som också var kul att prata med eleverna om. Om ni har en kvart över tycker jag att ni ska kolla på filmen. Det finns engelsk text för den som behöver! 

hej från Maike

 

januari 18, 2019

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Ekumeniska tecken i tiden

Under hösten 2016, när jag läste grundkursen i historia på lärarutbildningen, satt jag hemma en dag och läste om 1500-talets religionskrig i Europa. Protestanter och katoliker som slaktade varandra för att man hade olika syn på lärofrågor som t.ex. transsubstantiallära (eller kan det ha funnits andra anledningar bakom?). När jag satt och tänkte på påven och Luther och allt mänskligt lidande som följt på deras meningsskiljaktigheter och kommunikationsproblem kom jag plötsligt på att jag höll på att missa påvens besök i Lund och gudstjänsten i domkyrkan. Jag slängde mig på cykeln och hoppades att jag inte skulle missa alltihop. Jag hade väl inte direkt räknat med sittplats i domkyrkan men lite missnöjd var jag ändå med platsen längst bak i folkhavet, i duggregnet, en bra bit bort från storbildsskärmen på Stortorget. Trots placeringen kändes det ändå stort att få vara med om en försoningsakt mellan representanter för samma kyrkor som för 400 år sedan var blodiga fiender. Det kändes som att vara med i fortsättningskapitlet i kursboken.

Sedan dess har jag tänkt mycket på ekumenik och denna termin när jag läser grundkursen i religionsvetenskap och teologi har dessa tankar fått ny fart. När jag läser om den ortodoxa kyrkans lära och liv kan jag inte undgå att se likheterna med den frikyrkliga tradition jag själv kommer från. Theosis och helgelse, den helige andens närvaro i den kristna människans liv och inte minst Jesusbönen fångade min uppmärksamhet. Finns det inte någon mer som sett och uppmärksammat denna koppling mellan två annars mycket olika traditioner? Jo, naturligtvis finns det det. På Nya Slottet Bjärka Säby, som drivs av Pingstkyrkan i Linköping, huserar en ekumenisk kommunitet som inte bara sammanväver dessa traditioner i teoretiskt tänkande utan i liv och gemenskap. Kommuniteten ger också ut tidskriften Pilgrim och det var i just denna tidskrift jag hittade ett fantastiskt temanummer som handlar om ovan nämnda Jesusbön. I den skriver bl.a. Liselotte J Andersson (2008) om Jesusbönens nära släkting i väckelsens bönesuckar.

I inledningen till det senaste avsnittet av Läsarpodden (2018) berättar Patrik Hagman om forskare som funnit att de kristna ungdomar som får möta olika traditioner av den kristna tron, är de som i regel bevarar sin tro till vuxen ålder. Detta bekräftar ett samtida mönster av ökad ekumenik som jag tycker mig se i kristenheten idag. Pingstvänner och svenskkyrkliga delar bönegemenskap och man lånar friskt från både den ortodoxa och katolska traditionen. Ett exempel på detta är podcasten tro och förnuft som liksom Läsarpodden produceras av tidningen Dagen, men också i samarbete med Newmaninstitutet, Jesuitordens högskola i Uppsala och teologiska fakulteten på Uppsala universitet. Är det då en katolsk podd? Nej, de flesta skulle nog kalla den rätt och slätt kristen.

Vad har då detta för relevans för skolan och religionsundervisningen? Som om det inte vore svårt nog att undervisa om något så komplext som religion så tillför detta nya skeende en ännu större utmaning när man undervisar om kristendomens olika inriktningar. Hur ska vi egentligen kategorisera dem? De vanligaste kategorierna, som även finns inskrivna i kursplanen för grundskolan, är protestantism, katolicism och ortodoxi. Men ger denna stelbenta kategorisering verkligen en rättvis bild av människors kristna tro idag? Kan de ekumeniska tecken vi ser i tiden vara på väg att omforma kristendomens konturer så att andra kategorier kanske är bättre lämpade eller åtminstone nödvändiga som komplement till de klassiska?

David Ford (2013) presenterar i sin korta introduktion till teologi de kategorier som han anser passar bäst för att skilja på olika typer av kristen teologi och här är det inte katolsk, protestantisk eller ortodox teologi. Inte heller de klassiska teologiska etiketterna konservativ eller liberal får plats, utan han föreslår en skala på fem steg som baseras på källan för teologins auktoritet där ytterligheterna är samtidens normer respektive traditionen. Detta gäller visserligen akademisk teologi men skulle dessa kategorier även kunna vara användbara när man förklarar något så konkret som varför vissa lutheraner hellre delar bönegemenskap med vissa katoliker än med vissa andra lutheraner?

Under grundkursens kyrkohistoria blev vi alla varse omöjligheten sätta rättvisa etiketter på olika kategorier av kristen tro. Än svårare blir det när detta ska förmedlas till en högstadieklass och komplexiteten måste hållas på en rimlig nivå. Än så länge lutar jag åt att retirera till de klassiska kategorierna men samtidigt med emfas framhålla att det alltid är mer komplicerat och tvetydigt än det verkar, utan att förlora mig i ändlösa försök att förklara hur allt hänger ihop, som vanligtvis lämnar eleverna med en känsla av att inte riktigt ha lärt sig någonting konkret alls. Tills vidare väntar jag med spänning på den första läroboken som väljer att utgå från Fords kategorier när konturerna av världens kristna ska skissas.

/Josef Mineur

Referenser och länkar

Andersson, L. J. (2008) Väckelsens bönesuckar. Pilgrim 15 (1). Tillgänglig på: http://tidskriftenpilgrim.ekibs.se/jesusbonen/

Ford, D. (2013) Theology: A Very Short Introduction. [Elektronisk resurs] Hämtad från http://www.veryshortintroductions.com.ludwig.lub.lu.se/mobile/view/10.1093/actrade/9780199679973.001.0001/actrade-9780199679973

Läsarpodden (2018) “Språk, tro och sanning hos Dostojevskij” av Rowan Williams [Podcast]. Hämtad från: http://lasarpodden.libsyn.com/avsnitt-31-sprk-tro-och-sanning-hos-dostojevskij-av-rowan-williams

Podcasten Tro och Förnuft. Tillgänglig på: http://trofornuft.libsyn.com

januari 10, 2019

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

två grafiska romaner, kära återseenden och en tyst läsesal

God fortsättning! Hoppas det nya året har börjat bra.

Klockan 7 imorse ringde klockan och efter en hastig grötfrukost fick jag mig en ännu hastigare promenad till stationen. På perrongen möttes jag inte bara av ett försenat tåg utan också av några sömniga kursare. Kärt återseende, i alla fall det sistnämnda! Vi är inne på vår sista kurs innan vi ska skriva examensarbete och dagens föreläsning handlade om kvantitativ metod. Att kursen ligger i anslutning till examensarbetet tycker jag mycket om eftersom vi redan nu kan tänka på t.ex. vilken metod som kan tänkas passa eller hur vi ska välja ut eventuella intervjukandidater.

Förutom föreläsning då? Jo. Jag tog tåget tillbaka till Lund, värmde min matlåda på bibblan och sen satt jag med näsan ner i kurslitteraturen ett tag. Vill tipsa om den tysta läsesalen på SOL (Språk- och litteraturcentrum), som är min bästa plats för att få saker gjorda. Idag var det lite svårt att fokusera på de kvantitativa metoderna. Kanske berodde det på att det var första dagen efter ledighet, kanske för att jag ville hem till mitt korridorsrum och läsa några böcker jag lånade på stadsbiblioteket. 

Min kursare Elin och jag ska skriva vårt examensarbete om just grafiska romaner och hur svensklärare kan arbeta med dem i undervisningen. Men mer om det kommer i ett annat inlägg tänker jag. Jag har egentligen ingen koll på Tommi Parrish men såg bokomslaget som är så fint (!) och blev nyfiken. Nina Hemmingsson har jag läst tidigare och tror att det hade varit ett kul inslag i undervisningen i framtiden.

Hej från Maike

januari 8, 2019

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Finns det plats för språk och tradition i religionsundervisningen?

Häromdagen hade vi ett intressant seminarium om religionsundervisningens historia i Sverige. Den gängse synen (enligt min begränsade erfarenhet) på svensk skolhistoria i allmänhet och religionsundervisningen i synnerhet verkar vara att evolutionen inom detta område tog ett språng på 1900-talet från ett primitivt, repeterande och tanklöst katekesplugg med verklighetsfrånvända utantillkunskaper som högsta ideal, till en progressiv skola med fokus på demokratifostran, jämlikhet, kritiskt tänkande och en pedagogik med eleven i centrum, i vilken religionsundervisningen fick en allt mindre betydelsefull roll. Visst beskriver detta den historiska utvecklingen i någon mening men i berättelsen finns ett sådant förakt för historien och dess aktörer att det knappast är meningsfullt att älta den om och om igen och sola oss i strålglansen av vår egen förträffliga, moderna skola och religionsundervisning.

Därför är det märkligt uppfriskande att läsa Björn Skogars (2005) tes om att något gått förlorat i avskaffandet av den traditionella och konfessionella religionsundervisningen, något han kallar för språk och tradition, som har att göra med människans förmåga att tala om och tolka sin omvärld på ett meningsfullt sätt. Det är ett intressant perspektiv som tar på större allvar vad den så bespottade konfessionella religionsundervisningen faktiskt lyckades med istället för vad den inte gjorde. Det fanns något bildningsmässigt viktigt i den, som inte kunde följa med in i den icke-konfessionella nutiden. Det hänger ihop med ett större skifte i skolans religionsundervisning som Linda Jonsson (2016) har beskrivit som en övergång från undervisning i religion till undervisning om religion.

Kan vi då ta tillbaka något av språket och traditionen som gått förlorad i undervisningen idag eller blir det bara ett försök att äta kakan och samtidigt ha den kvar? Kan vi genomföra religionsundervisning med fokus på språk och tradition i ett bildningssyfte och ändå behålla det utifrånperspektiv som utmärker den icke-konfessionella undervisningen? Skogar föreslår en framskjuten plats för berättelser och ritualer i undervisningen, men räcker det för vad han vill åstadkomma? Hur gör vi för att behandla religionerna lika i detta avseende? Eller är detta en öppning för att argumentera för segregerad konfessionell religionsundervisning enligt en modell som inte är ovanlig i övriga Europa? Skogars text väcker fler frågor än den ger svar, men det är intressanta frågor som jag hoppas få tillfälle att diskutera mer under denna termin!

/Josef Mineur

Referenser

Jonsson, L. (2016) Mellan tradition och förnyelse, utmaningar i religionsläraruppdraget (Doktorsavhandling, Mälardalens högskola, Västerås). Hämtad från https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1033199/FULLTEXT01.pdf

Skogar, B. (2005) Bildning och religion (Högskoleverkets rapportserie 2005:29 R, ISSN 1400-948X). Stockholm: Högskoleverket.

oktober 30, 2018

Inlägget postades i

Historia Religionskunskap

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Kan man säga något om religion?

Nu börjar studierna i religionskunskap som tredje ämne i min ämneslärarutbildning för högstadiet. Hela terminen spenderas vid institutionen för humaniora och teologi i Lund och knappt har terminen hunnit starta förrän vi tentat av både judendom, islam och det intressanta området “människan och hennes religion”. Tre områden på tre veckor. Jag tror att vi alla på kursen känner att en vecka till judendomen och en vecka till islam är en väldigt kort tid för att fördjupa sig i två stora världsreligioner, men det blir svindlande, nästan komiskt när man tänker på att avhandla ämnesområdet “människan och hennes religion” på en vecka.

Det finns naturligtvis anledningar till att en grundkurs blir så här komprimerad och jag är helt på det klara med att ambitionen inte var att göra en heltäckande undervisning om religionen i världen som helhet på en vecka. Jag antar att syftet var att väcka nyfikenhet, skapa nya frågeställningar och inte minst dementera förenklade uppfattningar om vad religion är, med en sorts negativ religionsvetenskap inriktad på att förklara vad religion inte är.

Trots denna sunda ambition rymmer ändå ansatsen i titeln “människan och hennes religion” en problematisk antydan om att det går att säga saker om religion som fenomen i världen. Under en föreläsning konstaterades att det är svårt att säga något om hur frikyrkor i Sverige praktiserar sin religion eftersom det svenska frikyrkliga landskapet är brett och det finns stor variation mellan samfunden. Det är korrekt, och om det är svårt att säga saker om svensk frikyrklighet som utgör en försvinnande liten del av världens alla religioner, hur mycket ökar inte risken att missta sig när man ska göra en utsaga om religion generellt?

Detta blir först och främst ett problem när religion avhandlas i samhällsdebatten och ett lysande exempel på detta finns i Bo Rothsteins (2015) debattartikel i DN om att religion inte gör samhället bättre. Man måste fråga sig om det inte finns skäl att skilja på t.ex. Al-shabaabs verksamhet och PMUs (Pingstmissionens Utvecklingssamarbete) verksamhet när man ska analysera om dessa leder till en bättre eller sämre värld.

Lika mycket som detta är ett problem i den offentliga debatten, drabbar det också diskussionerna på fikarasten, vid middagsbordet eller var helst vi diskuterar religion som fenomen i världen. Jag skulle vilja uppmana oss alla att, varje gång någon levererar en utsaga om religion, visualisera en stor röd varningsskylt med texten “vad då religion?” ovanför huvudet på vederbörande och lyssna med kritiska öron.

Av denna anledning var det befriande att få lämna den övergripande, generella, högtflygande diskussionen om människan och hennes religion bakom sig och kasta sig in i studierna av de konkreta religionerna judendom och islam. Vilka olika grupper finns, vad skiljer dem åt och vilken är deras historia? Genom sådan kunskap ökar vi dramatiskt våra chanser att göra meningsfulla analyser av partikulära religiösa rörelser och fenomen, istället för svepande utlåtanden om religion som någon sorts helhet.

/Josef Mineur

Referenser

Rothstein, B. (2015, 1 mars). Religionen bidrar inte till ett bättre samhälle. Dagens Nyheter [DN]. Hämtad från http://www.dn.se

september 27, 2018

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Är religionen en privatsak i skolan?

Praktiken går mot sitt slut och sommarlovet hägrar med sol och bad och en välbehövlig paus från de akademiska grubblerierna. Ett av ämnena för dessa grubblerier de senaste veckorna har varit religionens påtaglighet i klassrummet som oftast kommer till uttryck när samhälleliga normer och värderingar diskuteras. I en klassrumsdebatt kan elevers egna ställningstaganden motiveras med att ”islam säger att… och eftersom jag är muslim håller jag med”. Detta sätt att resonera brukar väcka reaktioner och en vanlig sådan är ett påpekande om att religionen ska vara en privatsak för den enskilda individen och något som inte bör påverka samhällsdebatten.

Att religionen bör vara en privatsak är dock ett alldeles för outvecklat påstående för att kunna bemötas. Vad menar man med religion och vad menar man med privatsak? Ulf Bjereld (2007) har skrivit några kloka ord om varför han anser att religion aldrig kan vara en privatsak och med hans definitioner av begreppen religion och privatsak har han naturligtvis helt rätt.

Gunnar Ståldal (2010) gör i en debattartikel lite ordning och reda i förvirringen genom att förklara att religionen som privatsak definieras av organisationen humanisterna som att vissa religiösa inriktningar inte bör sanktioneras av staten och att argument som får sin bärkraft enbart genom en helig skrifts auktoritet inte kan vara giltiga i ett sekulärt samhälle. Just detta att ett argument som grundas enbart på en Guds uppenbarelse inte kan vara giltigt är vi nog alla överens om. Att ”islam säger”, kan alltså aldrig vara ett giltigt argument för en icke-muslim. Men om samme elev lägger till en samhällelig eller filosofisk analys av varför det islam säger är en rimlig ståndpunkt, så kan denna analys och dess argument aldrig avfärdas med att religionen bör vara en privatsak. Den som gör det undviker själv argumentationen.

Ta abortfrågan som exempel. Om argumentet stannar vid att islam eller bibeln säger att abort är fel, så är det inte giltigt för icke-troende och debatten blir omöjlig att föra. Men om islam eller bibeln bidrar med värderingen om livets okränkbarhet, som leder den troende till att argumentera för att befruktningen är den enda rimliga gränsen att sätta för livets start, då kan dessa argument inte viftas bort med att religionen är en privatsak. Den som inte håller med måste istället bemöta dessa argument med en förklaring till varför andra sekulära värderingar gällande livets okränkbarhet och dess startpunkt skulle vara att föredra framför de religiöst motiverade värderingarna.

Det är en utmaning för hela samhället och inte minst lärarna att kunna navigera i dessa debatter med religiöst motiverade argument utan att ängsligt och oreflekterat ta sin tillflykt till devisen att all religion bör vara en privatsak och inte nämnas i samhällsdebatten. Detta samtidigt som läraren måste vara noggrann med att endast godkänna legitima argument och våga avfärda ogiltiga och dåliga argument. Det finns också en risk att man i en välmenad men naiv rättvisas namn vill låta alla religiöst motiverade argument vara giltiga och likvärdiga, något som förstås inte stämmer. Att leda och föra diskussioner av den här arten i klassrummet på ett rättvist sätt kräver skärpa, insikt och en hel del mod. Jag önskar alla nuvarande och blivande lärarkollegor lycka till med den uppgiften, men först en skön sommar!

/Josef Mineur

Referenser

Bjereld, U. (2007, 21 oktober) Religion kan aldrig vara en privatsak! [blogginlägg] hämtad från http://ulfbjereld.blogspot.com/2007/10/religion-kan-aldrig-vara-en-privatsak.html

Ståldal, G. (2010, 25 augusti) Därför hävdar humanisterna att tron är en privatsak. Dagen. Hämtad från www.dagen.se

juni 4, 2018

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Nyare inlägg Äldre inlägg