En scen som ofta utspelat sig kanske ser ut någonting liknande det här:
”Så hur kan vi använda det här i klassrummet? Med eleverna?”, ekar en fråga ensamt ut i föreläsningssalen. Samma sak tänktes av många, och som svar tittar föreläsaren upp från berget av kurslitteratur.
”Jo, men, i teorin så säger ju forskning att …”
Konflikten och friktionen mellan det teoretiska och det didaktiska är ständigt närvarande för lärarstudenten. I samtal mellan mig och mina klasskamrater pratar vi ofta om en längtan till att komma ut i klassrummen och bara få vara lärare. Man längtar sig ofta bort från den tunga ämnesfokus som akademiska studier för med sig. Man undrar, som exemplet i introduktionen, hur allt man läser kan, bör, och måste arbetas med för att effektivt förmedlas till elever.
Som ett yrke, en profession, står man som lärare med ena benet i praktiken (studieron i klassrummet, mötet med elever, kopiatorn som bråkar och förmedlingen av informationen) och den andra i det teoretiskt-akademiska (ämnesmässig fakta, teorier och tolkningar, själva informationen).
För mig som elev, innan jag började på universitetet, såg jag framför mig att läraryrket handlade till hundra procent om just det pedagogiska. Att man hade som yrke att fånga ett intresse hos eleven, att få hen att känna en kunskapshunger som aldrig förr. Skräckexemplet var läraren som ständigt stirrade ner i böckerna eller anteckningarna, läsandes innantill. Vad skulle det tjäna till, om läraren var kunskapsmässigt briljant, men med en avsaknad karisma?
Med universitetets studier och fokus på forskning så ser jag det hela i ett annat ljus. Som lärare kan jag ta del av det teoretiska, den fakta som ständigt upptäcks och sen arbeta med att applicera det, få det att funka i klassrummet. En sorts gråzon, mellan de två extremer jag tidigare funderat över. Med ena foten i det praktiska, och andra i det teoretiska. Där man kan använda det bästa av bägge världar och jobba med att undvika problematiken i vardera.