Finns det plats för språk och tradition i religionsundervisningen?

Häromdagen hade vi ett intressant seminarium om religionsundervisningens historia i Sverige. Den gängse synen (enligt min begränsade erfarenhet) på svensk skolhistoria i allmänhet och religionsundervisningen i synnerhet verkar vara att evolutionen inom detta område tog ett språng på 1900-talet från ett primitivt, repeterande och tanklöst katekesplugg med verklighetsfrånvända utantillkunskaper som högsta ideal, till en progressiv skola med fokus på demokratifostran, jämlikhet, kritiskt tänkande och en pedagogik med eleven i centrum, i vilken religionsundervisningen fick en allt mindre betydelsefull roll. Visst beskriver detta den historiska utvecklingen i någon mening men i berättelsen finns ett sådant förakt för historien och dess aktörer att det knappast är meningsfullt att älta den om och om igen och sola oss i strålglansen av vår egen förträffliga, moderna skola och religionsundervisning.

Därför är det märkligt uppfriskande att läsa Björn Skogars (2005) tes om att något gått förlorat i avskaffandet av den traditionella och konfessionella religionsundervisningen, något han kallar för språk och tradition, som har att göra med människans förmåga att tala om och tolka sin omvärld på ett meningsfullt sätt. Det är ett intressant perspektiv som tar på större allvar vad den så bespottade konfessionella religionsundervisningen faktiskt lyckades med istället för vad den inte gjorde. Det fanns något bildningsmässigt viktigt i den, som inte kunde följa med in i den icke-konfessionella nutiden. Det hänger ihop med ett större skifte i skolans religionsundervisning som Linda Jonsson (2016) har beskrivit som en övergång från undervisning i religion till undervisning om religion.

Kan vi då ta tillbaka något av språket och traditionen som gått förlorad i undervisningen idag eller blir det bara ett försök att äta kakan och samtidigt ha den kvar? Kan vi genomföra religionsundervisning med fokus på språk och tradition i ett bildningssyfte och ändå behålla det utifrånperspektiv som utmärker den icke-konfessionella undervisningen? Skogar föreslår en framskjuten plats för berättelser och ritualer i undervisningen, men räcker det för vad han vill åstadkomma? Hur gör vi för att behandla religionerna lika i detta avseende? Eller är detta en öppning för att argumentera för segregerad konfessionell religionsundervisning enligt en modell som inte är ovanlig i övriga Europa? Skogars text väcker fler frågor än den ger svar, men det är intressanta frågor som jag hoppas få tillfälle att diskutera mer under denna termin!

/Josef Mineur

Referenser

Jonsson, L. (2016) Mellan tradition och förnyelse, utmaningar i religionsläraruppdraget (Doktorsavhandling, Mälardalens högskola, Västerås). Hämtad från https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1033199/FULLTEXT01.pdf

Skogar, B. (2005) Bildning och religion (Högskoleverkets rapportserie 2005:29 R, ISSN 1400-948X). Stockholm: Högskoleverket.

Det här inlägget postades i Historia, Religionskunskap och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Skriv en Kommentar

* Obligatoriskt