Lärarstudentbloggen

Här bloggar lärarstudenter om livet som student och framtidens skola

Att bedöma ett resonemang (och annat omätbart)

När man ställs inför att bedöma elevernas kunskaper i religion enligt Lgr11 tornar mörka moln upp sig på himlen. Många är de pannor som veckats i timmar och åter timmar över hur man ska definiera vad ett resonemang egentligen består av, vad som skiljer ett enkelt resonemang från ett välutvecklat och, om man nu lyckas få någon rätsida på detta dilemma själv, hur i hela världen det ska förmedlas till elever som inte ens vet vad ordet resonemang betyder. Det känns helt enkelt som ett omöjligt projekt att kunna definiera, skilja på och tydliggöra en kvalitetsprogression när det gäller begrepp som resonemang, reflektion, analys, sambandsbeskrivningar m.m.

Ett bra exempel på ett försök finner vi i Olof Francks och Malin Löfstedts (2015) diskussion om hur man bedömer ett etiskt resonemang. Det mynnar ut i ett förslag på ett antal kriterier man kan ställa för att ett resonemang ska kunna anses vara enkelt, utvecklad eller välutvecklat, alltså på E-, C- eller A-nivå.

Problemet med detta är att när man väl är färdig med definitionerna av vad ett resonemang på A-nivå ska innehålla, och eleverna skrivit provet, kommer helt säkert minst ett av svaren vara så bra att du med hela din varelse förstår att det är A-nivå, men ett av de formella kraven som du slitit så hårt för att definiera är inte uppfyllda. Det har åtminstone hänt mig ett par gånger redan. Jag har tampats med detta problem under hela min utbildning och under VFU-perioderna blir det alltid extra tydligt.

Vid flera tillfällen i utbildningen har bedömning av kunskaper som är svåra att mäta problematiserats och det finns en tydlig kritik från ämnesdidaktiken inom samhällsvetenskap och humaniora mot att försöka göra all kunskap mätbar. Även i den bredare samhällsdebatten har denna kritik vuxit på sistone med Jonna Bornemarks (2018) uppmärksammade bok Det omätbaras renässans som kanske det främsta exemplet.

Problemet är att det är ett långt steg från det akademiska problematiserandet vid universitetet till en förbättrad praxis i det faktiska arbetet som lärare. Att bara problematisera leder ofta till slutsatser som att viss kunskap helt enkelt inte passar för betygssättning, eller att samhället håller på att kvävas av mätbarhetsfixering, men sådana insikter hjälper föga för den lärare som i slutet av dagen ändå är ålagd att på ett likvärdigt sätt bedöma om resonemanget är enkelt, utvecklat eller välutvecklat.

Många beskriver det som att man skulle vilja gå på sin lärarmagkänsla när man ska göra ett omdöme om en elevtext. Jag tror också att det är vägen framåt men jag skulle inte vilja kalla det magkänsla och jag tror att det finns sätt att göra detta och ändå behålla en hög likvärdighet. Den så kallade magkänslan tycker jag bättre kan beskrivas som ett sammanfattande omdöme, baserat på variabler som läraren i stunden inte fullt ut kan redogöra för. En lika stor mängd variabler som det finns sätt att formulera en text på. För om vi på allvar ska identifiera alla variabler som kan bidra till ett bra resonemang måste vi även t.ex. ta hänsyn till rent textmässiga egenskaper som grammatik, meningsbyggnad och ordförråd. Vidare kan vi säga att ett bra resonemang kräver stringens, saklighet, förtydligande exempel m.m. Listan kan göras hur lång som helst. Det framstår genast meningslöst att försöka definiera ett fåtal tydliga, enkla kriterier i förväg.

En väg framåt skulle kunna vara att man vid bedömning först gör ett sådant sammanfattande omdöme av en elevtext och bestämmer den till en preliminär nivå, E, C eller A. Därefter försöker i efterhand definiera vad som gör den bra eller mindre bra. På så sätt tar man sig ändå an frågan vad som faktiskt är ett bra resonemang och som lärare blir man nog snart medveten om och uppmärksammad på de vanligaste bristerna och styrkorna i elevtexter. Men likvärdigheten då? Jag föreslår att man gör kontroller efter hand och jämför elevtexterna och deras bestämda nivåer för att se att man har ribban på samma nivå. Men man kan komma över samma ribba på olika sätt och så måste det vara om bedömningen ska kunna bli så bra som möjligt.

Detta lägger dock ett stort ansvar och ett stort krav på läraren att vara kunnig i sitt ämne och dedikerad till att göra ett bra och rättvist jobb. Ett ansvar som man verkligen måste fråga sig om man klarar av. Det är ju lätt att ropa efter större autonomi och tillit till professionen men klarar vi av det då? Men jag arbetar ändå hellre med de kraven på mig än med förenklade modeller som med exakthet kan säga vad ett välutvecklat resonemang ska innehålla.

/Josef Mineur

Referenser
– Bornemark, J. (2018) Det omätbaras renässans. Stockholm: Volante.
– Franck, O. & Löfstedt, M. (2015) Etikdidaktik. Lund: Studentlitteratur.

mars 11, 2019

Inlägget postades i

Okategoriserade