Ekumeniska tecken i tiden

Under hösten 2016, när jag läste grundkursen i historia på lärarutbildningen, satt jag hemma en dag och läste om 1500-talets religionskrig i Europa. Protestanter och katoliker som slaktade varandra för att man hade olika syn på lärofrågor som t.ex. transsubstantiallära (eller kan det ha funnits andra anledningar bakom?). När jag satt och tänkte på påven och Luther och allt mänskligt lidande som följt på deras meningsskiljaktigheter och kommunikationsproblem kom jag plötsligt på att jag höll på att missa påvens besök i Lund och gudstjänsten i domkyrkan. Jag slängde mig på cykeln och hoppades att jag inte skulle missa alltihop. Jag hade väl inte direkt räknat med sittplats i domkyrkan men lite missnöjd var jag ändå med platsen längst bak i folkhavet, i duggregnet, en bra bit bort från storbildsskärmen på Stortorget. Trots placeringen kändes det ändå stort att få vara med om en försoningsakt mellan representanter för samma kyrkor som för 400 år sedan var blodiga fiender. Det kändes som att vara med i fortsättningskapitlet i kursboken.

Sedan dess har jag tänkt mycket på ekumenik och denna termin när jag läser grundkursen i religionsvetenskap och teologi har dessa tankar fått ny fart. När jag läser om den ortodoxa kyrkans lära och liv kan jag inte undgå att se likheterna med den frikyrkliga tradition jag själv kommer från. Theosis och helgelse, den helige andens närvaro i den kristna människans liv och inte minst Jesusbönen fångade min uppmärksamhet. Finns det inte någon mer som sett och uppmärksammat denna koppling mellan två annars mycket olika traditioner? Jo, naturligtvis finns det det. På Nya Slottet Bjärka Säby, som drivs av Pingstkyrkan i Linköping, huserar en ekumenisk kommunitet som inte bara sammanväver dessa traditioner i teoretiskt tänkande utan i liv och gemenskap. Kommuniteten ger också ut tidskriften Pilgrim och det var i just denna tidskrift jag hittade ett fantastiskt temanummer som handlar om ovan nämnda Jesusbön. I den skriver bl.a. Liselotte J Andersson (2008) om Jesusbönens nära släkting i väckelsens bönesuckar.

I inledningen till det senaste avsnittet av Läsarpodden (2018) berättar Patrik Hagman om forskare som funnit att de kristna ungdomar som får möta olika traditioner av den kristna tron, är de som i regel bevarar sin tro till vuxen ålder. Detta bekräftar ett samtida mönster av ökad ekumenik som jag tycker mig se i kristenheten idag. Pingstvänner och svenskkyrkliga delar bönegemenskap och man lånar friskt från både den ortodoxa och katolska traditionen. Ett exempel på detta är podcasten tro och förnuft som liksom Läsarpodden produceras av tidningen Dagen, men också i samarbete med Newmaninstitutet, Jesuitordens högskola i Uppsala och teologiska fakulteten på Uppsala universitet. Är det då en katolsk podd? Nej, de flesta skulle nog kalla den rätt och slätt kristen.

Vad har då detta för relevans för skolan och religionsundervisningen? Som om det inte vore svårt nog att undervisa om något så komplext som religion så tillför detta nya skeende en ännu större utmaning när man undervisar om kristendomens olika inriktningar. Hur ska vi egentligen kategorisera dem? De vanligaste kategorierna, som även finns inskrivna i kursplanen för grundskolan, är protestantism, katolicism och ortodoxi. Men ger denna stelbenta kategorisering verkligen en rättvis bild av människors kristna tro idag? Kan de ekumeniska tecken vi ser i tiden vara på väg att omforma kristendomens konturer så att andra kategorier kanske är bättre lämpade eller åtminstone nödvändiga som komplement till de klassiska?

David Ford (2013) presenterar i sin korta introduktion till teologi de kategorier som han anser passar bäst för att skilja på olika typer av kristen teologi och här är det inte katolsk, protestantisk eller ortodox teologi. Inte heller de klassiska teologiska etiketterna konservativ eller liberal får plats, utan han föreslår en skala på fem steg som baseras på källan för teologins auktoritet där ytterligheterna är samtidens normer respektive traditionen. Detta gäller visserligen akademisk teologi men skulle dessa kategorier även kunna vara användbara när man förklarar något så konkret som varför vissa lutheraner hellre delar bönegemenskap med vissa katoliker än med vissa andra lutheraner?

Under grundkursens kyrkohistoria blev vi alla varse omöjligheten sätta rättvisa etiketter på olika kategorier av kristen tro. Än svårare blir det när detta ska förmedlas till en högstadieklass och komplexiteten måste hållas på en rimlig nivå. Än så länge lutar jag åt att retirera till de klassiska kategorierna men samtidigt med emfas framhålla att det alltid är mer komplicerat och tvetydigt än det verkar, utan att förlora mig i ändlösa försök att förklara hur allt hänger ihop, som vanligtvis lämnar eleverna med en känsla av att inte riktigt ha lärt sig någonting konkret alls. Tills vidare väntar jag med spänning på den första läroboken som väljer att utgå från Fords kategorier när konturerna av världens kristna ska skissas.

/Josef Mineur

Referenser och länkar

Andersson, L. J. (2008) Väckelsens bönesuckar. Pilgrim 15 (1). Tillgänglig på: http://tidskriftenpilgrim.ekibs.se/jesusbonen/

Ford, D. (2013) Theology: A Very Short Introduction. [Elektronisk resurs] Hämtad från http://www.veryshortintroductions.com.ludwig.lub.lu.se/mobile/view/10.1093/actrade/9780199679973.001.0001/actrade-9780199679973

Läsarpodden (2018) “Språk, tro och sanning hos Dostojevskij” av Rowan Williams [Podcast]. Hämtad från: http://lasarpodden.libsyn.com/avsnitt-31-sprk-tro-och-sanning-hos-dostojevskij-av-rowan-williams

Podcasten Tro och Förnuft. Tillgänglig på: http://trofornuft.libsyn.com

Det här inlägget postades i Ämneslärarstudent. Bokmärk permalänken.

Skriv en Kommentar

* Obligatoriskt