Lärarstudentbloggen

Igår, onsdag, var en ledig dag här i Mocambique. Den 3 februari 1969 avlivades Eduardo Mondlane – den första presidenten för FRELIMO (Mocambique liberation front) som drev på självständigheten från Portugal. Först 1975 efter en attack i Lisabon lämnade portugiserna landet och FRELIMO kom till makten. FRELIMO var från början ett socialistiskt initiativ vars arv en kan se på gatorna här. De bär namn efter Karl Marx, Fredrich Engels, Ho chi min och vår egen Olof Palme. På wikipedia kan en läsa att arvet från Marx avslutades när det blev demokrati i landet. Det vill säga att det finns flera partier som medborgarna kan rösta på. FRELIMO sitter fortfarande vid makten och har gjort så sedan inbördeskriget 1976-1992.

Jag tillbringade dagen i Catembe som är en by mittemot Maputo i Maputobukten. Efter en solig och lång promenad spenderades dagen på en solstol i skuggan, på en liten brygga. Den lediga dagen firades av många unga med att dricka alkohol vid strandkanten och spela musik från bilarna. Det känns så himla lyxigt att glida runt på stränder och läsa böcker. Allt är inte glid, sol och bad. Jag har problem med mitt visum som går ut snart och det verkar inte lika lätt att förnya här på plats som ambassaden i Sverige gav uttryck för. Visumet gäller i 30 dagar och sen måste en förnya och/eller lämna landet. Kanske blir det en tripp till Swaziland i helgen istället för det inplanerade besöket på Inhaca (googla!).

Nu är jag i mitten av praktiken. Två veckor bakom mig och två veckor framför mig. Det känns bra. Jag känner mig trygg framför grupperna och har lärt mig en hel del. Jag har den här veckan fokuserat på talturen i klassrummet och min egen närvaro när det kommer till vad eleverna svarar och hur återkopplingen sker. Jag ser fram emot nästa moment som är bedömning och utvärdering – från eleverna och min sida. Men det är först sista veckan.

/Linnéa

Då var det torsdag igen. Den här veckan har jag fått börja med att hålla lektioner. Jag ska under de kommande tre veckorna hålla i två områden för två olika grupper. Här på skolan används ordet grupp snarare än klass eftersom det låga elevantalet gör att flera årskurser går tillsammans – så kallad åldersintegrerad undervisning. I praktiken innebär det att en försöker anpassa undervisningen till merparten och kanske hittar extra uppgifter för dem som är på en annan nivå. Jag upplever att det för några är sporrande och för andra kanske ett hinder. Men den typen av problematik, alltså var en ska lägga nivån och utmaningen, finns ju i alla klassrum.

Grupperna väldigt små om man jämför med en typisk klass i Sverige. Här består grupperna av ungefär fem till tio elever. Det innebär att det finns väldigt mycket tid och utrymme att se och hjälpa eleverna. Det innebär också att de känner varandra väldigt bra och att det är ganska lätt att få igång ett samtal i klassen. Flera av eleverna här har föräldrar från olika länder och pratar flera olika språk. Det kan märkas i skrift och i talspråk. De har en känsla för svenska språket och kan ofta höra vad som är rätt/fel eller hur något stavas – ett viktigt verktyg att jobba med för att utveckla kunskaperna.

Jag ser fram emot helgen. Den förra spenderade jag på halvön Macaneta som ligger ett par mil utanför Maputo. Där var det sol och bad. Sightseeing och utflykter på helgerna är absolut en fördel med att vara iväg så här på praktiken.

Macanetabeach

/Linnéa

Jag lämnade Sverige för snart en vecka sedan. Nu består min vardag av färsk mango och avokado som jag köper på gatorna, 30 graders värme med stark, ihållande sol och friska fläktar från havet. Jag kan ta mig fram ganska bra med engelska och en spansk-portugisiska som improviseras fram vid behov. Mest befinner jag mig dock i den svenska bubblan som utgöras av skolan.

Den här veckan har jag fått gå bredvid min handledare och följt med på hennes lektioner samtidigt som jag parallellt jobbat med min planering för de kommande veckorna. Jag kommer att få hålla i två områden för två olika klasser. Det känns konstigt att sitta och planera och förbereda. Jag visste först inte var jag skulle börja; i en idé eller i kursplan och centralt innehåll. Det jag hittills tagit med mig är insikten av att våga prova sig fram och prova olika saker för att se vad som fungerar. Det går inte att planera allt från början – en måste vara ödmjuk och känna in eleverna. Vad funkar och vad funkar inte? Förstår de? I bakhuvudet finns ansvaret inför eleverna och deras lärande.

Den långa resan, nästan 24 timmar, gick bra med inga större bekymmer på vägen. Jag bor hos en tyska och hennes moçambikiska pojkvän – ett boende jag hittat på airbnb. Lägenheten ligger en bit ifrån skolan och det blir lite som en klassresa att ta sig från mitt boende till skolområdet. Husen, gatorna, bilarna, människorna skiftar längs vägen och därför också stämningen och känslan. Här, där skolan ligger, rör sig mer vita människor och en del av restaurangerna och caféerna och har mer av en västerländsk estetik. Bortsett från några ”you are my girlfriend”, ”Hey hey sexy” och ibland påträngande blickar kan jag röra mig relativt fritt och lätt som ensam tjej.

/Linnéa

När jag var 20 år åkte jag till Neapel, Italien på en språkkurs. Jag blev kvar där i ett halvår. Jag tog med mig mycket från den perioden; hur det är att starta ett nytt liv i ett nytt land med ett språk en inte kan, att ta sig fram utan kännedom om systemet, att kämpa för att träffa människor

Fem år senare ska jag söka plats för min VFU och livet ser lite annorlunda ut. Min önskan att få komma iväg när möjligheten finns är fortfarande stark och jag bestämde mig för att söka en plats på en skandinavisk skola utomlands. De finns listade på Skolverkets hemsida och min utgallring av skolor började med kriteriet att få vara nära havet i ett land utanför Europa. Jag hamnade i Mocambiques huvudstad Maputo på en skola som drivs som ett föräldrakooperativ med få elever och åldersintegrerad undervisning.

Idag är det den 12 januari. Om tre dagar sätter jag mig på en lång flygtur till ett främmande land. Det slog mig för ett tag sedan att det är första gången sedan språkresan till Italien för 6 år sedan som jag reser själv utan en föraning om vad som väntar mig. Jag tänker på dofterna, färgerna, ljuset och ljudet. Hur rör sig folk på gatorna och bland varandra? Kommer jag att känna mig hemma där och röra mig fritt och obehindrat? Kommer jag kunna gå mellan lägenhet och skola som jag föreställer mig?

Just nu känns det lite nervöst. Det mesta är fixat – pass, visum, boende och en planerad semester efter praktiken – resten står nedskrivet på min lista att ta tag i efter det att hemtentan är inlämnad. Jag väldigt exalterad över att få komma iväg och se den här nya platsen som är min verklighet ett par veckor framöver.

/Linnéa

Jo tack, här passas det på! Nu råkar det vara så att gottegrisspanjackerna haft hela två extra lediga dagar, måndag och tisdag, eftersom de vill fira lite igen. Den här gången var det konstitutionsdagen som gjorde måndagen fri och tisdagen som gick åt för minnesdagen av att någon avlade sig med Maria för många, många år sedan detta datum. Det går inte riktigt ihop med att julafton bara är 16 dagar senare (eller 381, om man tänker sig en graviditet som gått hyfsat långt över tiden), men det beror på att man så att säga inte varit helt konsekvent med datum för firande av olika högtider genom kristendomens historia. Jag var inte så särskilt taggad på att fira någon av dagarna, så jag har varit ute och rest lite istället!

I lördags tog jag mig an en dagstripp till Afrika, eller lite närmare bestämt Tanger i Marocko. Precis som när jag drog till Gibraltar för knappt två månader sedan var det en organiserad tur som gällde. Vid såna här utflykter är det ofta att föredra, eftersom man då får chansen att vara ännu lite mer internationell och hänga med andra glada turister från världen över. Med hjälp av vår guide Hassan tog vi oss igenom både äldre och mer moderna delar av denna historierika stad (det finns uppenbarligen en hel del såna här ner igenom), med bland annat lunch i form av shish kebab och besök på ett apotek som sålde örter och salvor med unbelievable healing effects, my friend. Så himla svårt att veta om dessa produkter verkligen är bättre än det som säljs hos Apoteket där hemma, så jag avstod faktiskt från att köpa någon av deras lustiga medusiner. Vi stannade också och kollade in en härlig ormtjusare som helt orädd studsade runt två väsande kobror till rytmisk musik, samt gjorde besök hos ett familjeföretag som på tre enorma våningar bland annat sålde de största och mest detaljerade mattor jag någonsin sett. I sin helhet var Tanger i vilket fall ett fascinerande ställe, om än på grund av sitt läge eventuellt lite väl turistigt.

Större delen av måndagen och tisdagen befann jag mig däremot i Sevilla, välkänt för operor, en katedral och, sedan våren 2015, för att varit en av inspelningsplatserna för senaste säsongen av Game of Thrones. Nu har man inte precis använt stadens shoppingdistrikt för detta ändamål, utan deras Real Alcazar, eller det kungliga palatset. Genom dess mäktiga arkitektur och väldoftande trädgård promenerade jag i typ 2 timmar och önskade att jag kanske rest hit något tidigare i år och råkat hamna mitt i inspelningen av min favvoserie. Ett annat storslaget ställe jag inte kände till innan min tur var Plaza de España, ett lite drygt hundra år gammalt torg med tillhörande slottsliknande byggnader. Ihop med en höstfärgad park i bakgrunden fick jag även här en läcker upplevelse och några härliga bilder i samlingen. Utöver besök till dessa turistmål och till stadens enorma katedral hängde jag under måndagskvällen på mitt hostel. Att hänga med glada backpackers och semesterfirare från all over the world är tveklöst en av de härligaste sakerna med att resa. Middag runt långbord och lustiga drinkar i detta sällskap gjorde kvällen riktigt skön!

De tre återstående vardagarna denna vecka blir alltså mina sista dagar på Svenska skolan Costa del Sol. Det blir en del redovisningar och återkopplingsarbete tillsammans med elever, samt både luciatåg och julmarknad på fredag. På bara några dagar ska jag alltså hinna runda av dessa fantastiska tio veckor i Fuengirola, innan jag packar, säger adjö och drar tillbaka till Sverige på söndag. Hur njuter man bäst av dessa sista dagar?