När jag var 20 år åkte jag till Neapel, Italien på en språkkurs. Jag blev kvar där i ett halvår. Jag tog med mig mycket från den perioden; hur det är att starta ett nytt liv i ett nytt land med ett språk en inte kan, att ta sig fram utan kännedom om systemet, att kämpa för att träffa människor
Fem år senare ska jag söka plats för min VFU och livet ser lite annorlunda ut. Min önskan att få komma iväg när möjligheten finns är fortfarande stark och jag bestämde mig för att söka en plats på en skandinavisk skola utomlands. De finns listade på Skolverkets hemsida och min utgallring av skolor började med kriteriet att få vara nära havet i ett land utanför Europa. Jag hamnade i Mocambiques huvudstad Maputo på en skola som drivs som ett föräldrakooperativ med få elever och åldersintegrerad undervisning.
Idag är det den 12 januari. Om tre dagar sätter jag mig på en lång flygtur till ett främmande land. Det slog mig för ett tag sedan att det är första gången sedan språkresan till Italien för 6 år sedan som jag reser själv utan en föraning om vad som väntar mig. Jag tänker på dofterna, färgerna, ljuset och ljudet. Hur rör sig folk på gatorna och bland varandra? Kommer jag att känna mig hemma där och röra mig fritt och obehindrat? Kommer jag kunna gå mellan lägenhet och skola som jag föreställer mig?
Just nu känns det lite nervöst. Det mesta är fixat – pass, visum, boende och en planerad semester efter praktiken – resten står nedskrivet på min lista att ta tag i efter det att hemtentan är inlämnad. Jag väldigt exalterad över att få komma iväg och se den här nya platsen som är min verklighet ett par veckor framöver.
/Linnéa