Våga

För cirka 3 år sedan tog jag ett beslut som skulle komma att påverka hela mitt liv, min vardag, mitt humör, min familj och inte minst min ekonomi, vår ekonomi. Jag sa upp mig från mitt arbete och började studera på Campus Helsingborg, ämneslärarutbildningen. Det beslutet var ett fantastiskt beslut och jag har inte ångrat det en enda sekund. Att få studera vid min ålder är ett privilegium; Sverige är fantastiskt!

Nu har vi precis avslutat 5 veckors VFU (Verksamhets förlagd utbildning) och de veckorna har varit den bästa tiden under hela min utbildning, vilket inte säger lite eftersom jag verkligen älskar min utbildning. Beslutet jag tog för snart 3 år sedan har varje dag under dessa 5 veckor utmynnat i euforirus! Euforirus av att känna att man har ”kommit hem” och då menar jag inte att komma hem efter en dag på arbetet utan att övertygelsen att man är i sitt rätta element när man står och undervisar är så stark att den skapar ett euforirus.

Min handledare var en fantastisk resurs på alla sätt och vis. Från dag 2 fick jag undervisa så mycket jag ville, vilket ledde till att jag mer eller mindre tog över hennes svensklektioner. Hon fanns hela tiden på plats och fungerade som den spegel alla lärare borde ha tillgång till. Hon kom med konstruktiv respons och utmanande frågor efter varje lektionspass, något som har lett till att jag kände att jag fick den bästa utvecklingsmöjligheten man kan få. Det härliga var att hon skapade en liten bok som hon kallade för ”Petra-boken” där hon skrev saker som jag kommer bära med mig i min framtida yrkesroll. Det kunde vara saker som hon tyckte att jag gjorde extra bra, frågor som dyker upp under de flesta lärares lektioner, konstruktiva råd och så vidare.

Dessa veckor har bjudit på många känslostormar ska ni veta. Jag har skrattat hjärtligt, gråtit och skämts men inte en enda gång har jag känt mig arg eller irriterad. Inte heller har jag känt den där typiska söndagsångesten som man lätt annars gör när man arbetar. Det bådar gott för framtiden!

Gråtit? Ja, jag hörde din fråga… Jo, grät gjorde jag och dessutom inför eleverna. Va?! Får man det? Jovisst får man det. Jag gjorde en övning med årskurs 2 på gymnasieskolan. En övning som gick ut på att de skulle sätta sig in i en annan persons situation, känslor och tankar och utifrån det hålla ett tal. Övningen kallas karaktärisering och är nyttig inte bara för att eleverna skall lära sig empati utan är också en bra övning i att hålla tal inför andra. I den övningen väljer man själv om man vill vara en kändis, en historisk person, en släkting eller någon annan karaktär. En av eleverna hade valt att hålla ett tal utifrån en släkting som helgen innan fått en stroke. Jag avrådde henne givetvis å det starkaste eftersom det skulle bli en känslomässig stress. Hon valde ändå att genomföra sitt tal…

En annan elev valde att hålla ett tal utifrån sin brors perspektiv. Brodern som varit kritiskt sjuk i cancer. Samma sak här – jag förklarade för henne vilken känslostorm det skulle innebära. Men hon ville verkligen. Ja resten förstår ni säkert. Det blev stora känslostormar för oss alla, men så fantastiska tal! Så fantastiska elever!

Efteråt bad jag en elev som hade gjort ett tal vi alla kunde skratta hjärtligt till att hålla sitt tal igen så att vi fick chansen att vända tårarna till skratt. Han gjorde det gärna och stämningen lättades upp. Härligt härligt härligt!

Dagens ungdomar får ofta ta mycket kritik, men det må jag säga: Dagens ungdomar är fantastiska! Våga lyssna – våga se – våga tro!

Jag vågar – Vågar du?

Och ja jag lovar berätta varför jag skämdes – det kan lätt bli en lärarrums-skröna om ett pinsamt undervisnings-ögonblick.  😉

Allt gott

Petra

Det här inlägget postades i Gymnasieskola, Svenska, Verksamhetsförlagd utbildning/praktik. Bokmärk permalänken.

Skriv en Kommentar

* Obligatoriskt