Vad ska vi säga om människan (i undervisningen)?

Den senaste tiden har jag funderat en del på hur vi i skolundervisningen beskriver människan och hennes drivkrafter. Det blir alltid aktuellt om man ska göra human- och samhällsvetenskaperna intressanta genom att ge sig på djupgående orsakssamband i samhället, istället för en platt, deskriptiv och sammanhangslös undervisning.

När det är dags att undervisa i nationalekonomi blir detta särskilt tydligt. Grundantagandet om människan i ekonomisk teori, homo economicus, står inte utan kritiker, men är likväl grunden för de flesta analyser av mänskligt ekonomiskt beteende. Det största problemet med homo economicus är emellertid inte att det är en felaktig analys av mänskligt beteende, utan att det riskerar att bli en förebild för mänskligt beteende, en självuppfyllande profetia och därmed inte ens felaktig längre.

Uri Gneezy och Aldo Rustichini (2000) har i en berömd studie visat ett exempel på hur våra drivkrafter kan ändras i den riktningen. Studien gällde israeliska förskolor som införde böter för de föräldrar som hämtade sina barn för sent. Resultatet blev dock att allt fler föräldrar kom sent eftersom boten visade sig utgöra ett lindrigare alternativ än den sociala skam som var det enda tidigare straffet för sen hämtning. När förskolorna tog bort systemet med böter återkom inte den sociala skammen som straff utan föräldrarna upplevde nu istället att det var gratis att komma sent.

Kanske är detta ett bevis för att mänskliga drivkrafter till stor del är socialt konstruerade? När vi undervisar i ekonomi kanske vi även borde ta större hänsyn till en mer önskvärd modell för mänskligt handlade om vi inte vill att våra elever verkligen ska sluta som kalla beräknande homo economicus. Det måste naturligtvis finnas gränser för vilka beskrivningar av människan som är rimliga, men var går de gränserna?

Vad händer om vi tar med oss detta perspektiv in i andra undervisningsområden som t.ex. makt? Vilken människa lär vi känna genom att studera maktrelationer i samhället? Finns det en risk att vi gör om misstaget med homo economicus inom maktanalysen genom att porträttera den ohämmat maktsökande människan på samma sätt som vi porträtterar den ekonomiska vinstmaximerande människan inom ekonomin? Kommer våra elever att i större grad utnyttja varje tillfälle att tillskansa sig makt över sina medmänniskor om vi lär dem att det är så vi fungerar?

Detta leder förstås fram till frågan: Kan vi skapa en bättre värld genom att nyansera vår beskrivning av människan och hennes drivkrafter i undervisningen, som mer svårförutsägbar och kapabel till både gott och ont, själviskt och utgivande eller är denna tanke bara en postmodern reträtt från den moderna ambitionen att skingra okunskapens dimma och blottlägga våra levnadsvillkor där maktrelationer faktiskt är det centrala i tillvaron? Hur som helst kan vi inte komma ifrån risken att en cynisk beskrivning av maktmänniskan riskerar att legitimera ett sådant beteende. Även om vi inte kan förklara varför just vi av alla människor skulle ha kapacitet att höja oss över det mänskliga maktbegäret, måste vi utgå från att vårt mål är att våra elever ska göra just det.

/Josef Mineur

Referenser

Gneezy, U. & Rustichini, A. (2000) . A fine is a price. The Journal of Legal Studies, 29 (1), 1-17. doi: https://doi.org/10.1086/468061

Det här inlägget postades i Samhällskunskap, Utbildningsvetenskap och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

KOMMENTARER

  1. Dina inlägg för fram viktiga frågor. Detta om nationalekonomi fick mig att tänka på denna insändare –
    https://efterarbetet.se/2018/04/06/fran-elva-till-ett-ton-koldioxidutslapp/

    mvh Sara

Skriv en Kommentar

* Obligatoriskt