Berättelser ur en lärarstudents vfu-vardag:
Eleverna sitter med huvudena böjda över pappret med övningen, tio minuter har redan gått och de flesta har bara hunnit halvvägs. Ska jag kapa övningen här? Skippa sista uppgiften? Fortsätta nästa lektion? Lektionens minuter rinner genom mina fingrar…
Tio flikar öppna i webbläsaren. Bilder, text, frågor läggs till på Power-Point:en. Slides adderas, tas bort. Jag tittar upp från datorn och ser att nästa lektion ska börja snart. Att göra färdigt presentationen får vänta tills senare…
Vi får börja med filmen redan nästa vecka, säger handledaren. Denna klass missar en av sina lektioner på grund av planeringsdag. Då hinner vi inte läser texterna, tänker jag högt…
Konkurrens om tid och uppmärksamhet
Tiden är en bristvara på en gymnasieskola. Ditt eller dina ämnen, hur viktiga du än tror de är, är bara en av elevernas många kurser. Det är mycket som ska hinnas med, men bara så många timmar på en dag, både för eleverna och läraren.
Så hur får man tiden att räcka?
Det är mycket som sägs kunna lösa lärares tidsbrist. Fler undervisningstimmar i ett ämne. Bättre ordning i klassrummet. Lärarassistenter. Men mycket av det ligger utanför lärarens – och en lärarstudents – händer.
Det finns ändå vissa saker man kan göra för att se till att tiden inte rinner iväg:
- Planera väl: kom förberedd till lektionerna – men var ändå flexibel för alla planer behöver ibland ändras.
- Ge tydliga instruktioner: gör eleverna medvetna om hur lång tid du förväntar dig att en aktivitet ska ta, och uppmärksamma dem på när tiden är snart slut.
- Skriv listor för dig själv! Organisera dina tankar och ha för vana att skriva ner detaljer.
- Återanvänd lektionsplaneringar: använd dig av tidigare planeringar, både dina egna, kollegornas och från internet. Gör dem till dina egna!
Mitt bästa råd är ändå att vara beredd på att släppa kontrollen över tiden när det uppstår ett gyllene ögonblick i klassrummet som blir som bäst när man låter det utvecklas i egen takt. Lärande handlar trots allt inte om att hålla sig till sina planeringar, utan om att skapa möjligheter för elevernas lärande.
/Amanda Morrill