Språket är komiskt kul

 

IMG_3242 (2)

En valid tanke ­– ett valitt ord?

 

 

Defekt adjektiv – svenska språkets sommarkatt

Som blivande svensklärare slutar man aldrig förvånas över språket och vilka luckor det faktiskt har. Särskrivning är ett allmänt känt problem – det finns till och med grupper på Facebook mot särskrivning, men vem har hört talas om defekta adjektiv? Jo kanske man skakar på huvudet och tänker – vad rör de mig? Men den lilla skaran av små ord kan vålla bekymmer och istället kan man roa sig lite med dem liksom med särskrivningens komiska tolkning.

Ordet defekt som är synonymt med trasig definierar ett trettiotal adjektiv som inte klarar av svenskans kongruensböjning-defekta adjektiv. Underförstått måste något som benämns trasigt lagas. Så redan vid ordvalet när just denna grupp av adjektiv omnämns insinueras det att vi har att göra med en utstött grupp som inte följer normerna. Det finns således ingen normativ kongruensböjning för dessa stackars adjektiv. (Kongruensböjning är när adjektivet böjs efter om substantivet är ett n-ord eller ett t-ord. Exempel: En glad katt och ett rött hus.) Utstötta liksom sommarkatten på landet.

sommarkatt

Det ironiska i sammanhanget är att många förfäras över språkets kommande förfall men inte över det som redan är trasigt. Borde man inte fokusera på att laga det gamla staketet innan man förfäras över att den lite nyare grinden flagnar färg.

Att svenska språket skulle vara trasigt redan innan skärmens intågande tycks vara en löjeväckande tanke för många fyrtiotalister. Men fråga en fyrtiotalist vad lejonet är om kaninen är kåt. Ett kått lejon?

Problematiken härrör sig som kan anas kring böjningen av adjektiv som beskriver neutrumord och då framför allt ord som benämner varelser.

Språkriktighetsboken har valt att dela upp dem i fyra grupper:

1)      Flerstaviga adjektiv med betoning på sista stavelsen som slutar på –d, t.ex. frigid, gravid, likvid, morbid, paranoid, rigid, stupid, timid, valid och retrograd.

2)      Ett fåtal enstaviga adjektiv som har lång vokal och slutar på -t eller -d, t.ex. lat, flat och kåt; pryd, snöd och vred.

3)      Ett fåtal enstaviga adjektiv med kort vokal och som slutar på –dd , t.ex. rädd och fadd

4)      Flerstaviga adjektiv som slutar på lång vokal, t.ex. disträ, cendré och blasé

Alla dessa ord är låneord, de tre första grupperna främst från engelskan och tyskan. Stigmatiseringen ligger i ändelsen av t och d och dd, men gäller långt ifrån alla adjektiv med dessa ändelser. Ordet beredd får kongruensböjningen berett framför ett neutrum ord. Således är böjningsmönstret oklart, och det finns gott om exempel på adjektiv med liknande uppbyggnad som inte har dessa böjningsproblem.

Ingen har ännu lyckats åstadkomma en vettig förklaring till de defekta adjektivens sommarkatt-status.

Det kan spekuleras i huruvida vi saktat efter engelsmännens språkutveckling eftersom de tycks kunna undvika adjektivens kongruensböjningsproblem. Engelsmännen säger a timid human and a timid child. En förenkling som hade gjort de defekta adjektiven rättvisa. Vi strävar hela tiden mot förenklingar, om tolkningen av språkbrukets utveckling gestaltats rätt.     Då torde simpliciteten ligga i att avskaffa alla kongruensböjningar till en början för att sedan avveckla kasusformerna, eller?

En upprepad felsägning blir oftast rätt och satt i bruk. Hen-debatten eller rättare sagt debatterna har lett till att flertalet skribenter använder sig av ordet hen både i tidningar och i akademiska texter. Om han och hon ändå skall bli hen kan lika gärna kanin och lejon vara likställda inom språkets sfär och inte behöva skapa huvudbry när de är kåta eller lata.
Eftersom våt och kåt har samma stavningsbild torde de kunna kongruensböjas på samma sätt vått och kått. Ett envist brukande av denna form skulle kunna innebära en ny reform av de defekta adjektiven. En ny ”vinterboning för sommarkatten.”

Den huvudsakliga problematiken ligger i att böjningen -tt bryter mot människors språkkänsla, annars torde den böjningen vara mer normal. Jag hämtade ett rätt barn på dagis. Tur att jag inte hämtade fel … Eller, var det så att mitt barn var uppskrämt av något som hade inträffat på dagis.

Svenska språket är redan fyllt av homonymer så varför rädd inte skulle kunna bli rätt har ingen normativ förklaring. Vred som adjektiv har redan ett homonymt substantiv.

Hur gör folk i allmänhet för att hitta en lösning på problemet defekta adjektiv? Antagligen på samma sätt som vi alltid annars gör när vi stöter på ett hinder vi inte kan hoppa över vi går runt. Vi gör omskrivningar. Ett rätt barn blir ett räddhågset barn. Ett vrett lejon blir ett ilsket lejon osv. även om den semantiska innebörden omvärderas. Tänker vi ens på att vi gör omskrivningar för att undvika dessa trasiga adjektiv? Att vi har olika strategier för att undvika att göra en felaktig kongruens? Svaret är lika individuellt som färgvalet på våra kläder. Ett barn hade kanske haft enklare för andra ändelser. Liksom när substantiv får en adjektivisering blir -ig en naturlig ändelse. Snuva blir snuvig, blomma blir blommig osv. Vad är det som säger att -ig inte får användas som kongruensböjning? Och således bli -igt före neutrumord? Latigt, vredigt och gravidigt. Faller inte heller så naturligt på läppen. Men hur gör vi vuxna?

Nog tänker vi på det alltid men vi kanske väljer att gå förbi det trasiga staketet för att istället reta upp oss på den färgflagnande grinden. Själv hade jag anlitat proffs för att fixa båda.

Petra Carnert

 

 

 

 

 

 

Det här inlägget postades i Språk, Svenska. Bokmärk permalänken.

Skriv en Kommentar

* Obligatoriskt