Lärarstudentbloggen

När man drar iväg och studerar i ett annat land som jag nu gör, kommer man ju också helt naturligt i kontakt med en mängd olika språk. Inte för att det behöver nämnas, men engelskan är ju förstås det som oftast sammanbinder människor när man ska försöka nå varandra över barriärerna. Detta kanske mest för att det blir enklare och smidigare än att försöka stappla sig fram på det lilla man eventuellt kan av samtalspartnerns modersmål, men också för att mötesplatsen är ganska neutral. Vi utbytesstudenter befinner ju oss i ett nytt land med ett nytt språk, och för vissa är det också en helt annorlunda kultur. Dessutom får vi ju all viktig information vi behöver på engelska, och de flesta kurser hålls också på detta språk. Men detta hindrar oss naturligtvis inte från att emellanåt lära av varandra eller tillsammans försöka mötas på gästlandets egna tungomål.

Redan innan jag kom till Island gick jag med i en facebook-grupp avsedd för oss som gör utbytesstudier vid Háskóli Íslands under en eller två terminer. Från första dagen började folk genom detta forum leta bostad, diskutera vad man borde packa och fråga sig fram efter reskamrater till utflykter antingen innan eller under terminens gång. I början blandades alla möjliga språk, kanske för att man ville hitta landsmän att knyta kontakt med, men snart begränsades detta av de ansvariga och alla återgick till kommunikation på engelska. Den här underbara blandningen av språkbruk lever såklart vidare utanför facebook, och inte minst när vi samlas för pubrundor, fotbollstittande eller andra sociala aktiviteter händer det att man får höra lite finska, tyska eller spanska mitt i gruppen. Som lingvistikintresserad är denna mångfald såklart en av de härligaste sakerna med att ha gett sig ut såhär!

Några gånger tidigare här på bloggen har jag nog nämnt den samhörighet som jag och andra skandinaver funnit här borta. Jag visste sedan innan att det är ett ganska vanligt fenomen i utlandet, att svenskar, danskar och norrmän söker sig till varandra, och att man tack vare det upptäcker saker som man kanske inte gör så lätt där hemma. Som jag skrivit ovan är det naturligtvis inte så att vi bara håller oss till vår lilla grupp, men ibland är det på något sätt extra härligt att hålla samman som skandinaver. Förutom gemenskapen tycker jag ju, återigen, att det här med språken är vad som intresserar mig mest. På hemmaplan kommer man förstås i kontakt med både norska och danska med jämna mellanrum, men varken så mycket eller på de sätt som man skulle önska. Här borta, på denna neutrala arena, skapar man väldigt lätt nya perspektiv på Skandinavien och dess helhet, men framför allt får man oerhört nyttig träning i sina grannländers språk. Först nu inser jag dessutom hur viktigt det är att vi fortsätter bygga vidare på våra samarbeten och likheter, vilket som ni tidigare läst också inspirerat mig till vidare arbete inom området.