Sjukhusvistelse i Kina

Min resa till Moganshan blev inte riktigt som jag hade hoppats då jag blev sängliggandes med över 40 graders feber redan andra dagen.

Vi bodde i en liten liten by uppe i bergen där det knappt fanns ett ordentligt supermarket,så jag var tacksam över att jag i alla fall hade tagit med mig några ipren på resan. Jag är ganska säker på att jag måste haft viruset/bakterien i kroppen och att det var onsdagsaktiviteten som sedan satte spiken i kistan. Vi var nämligen på en Adventure Park, som förvisso var superkul, kanske eftersom att jag triggas av adrenalinfyllda aktiviteter och så fort jag fick höra att det fanns medaljer för de som klara hela banan så gick jag såklart in i “tävlings-Lynette-mode” och var en av två som faktiskt klarade hela banan (då var jag också den enda tjejen som klarade av det)

Jag vaknade mitt i natten till torsdag och febersvettades och insåg väl då att det inte skulle bli någon bergsklättring dagen därpå. Jag sov istället bort hela torsdagen och mådde riktigt dåligt, både pga hög feber och ont i halsen, samt att det kändes extrahemskt att vara på ett litet guesthouse mitt ute i ingenstans, sovande på en säng hård som en träbänk (rätt säker på att jag fick blåmärken från den sängen…). Fredagen kom och jag hade lite mindre feber men fortfarande jätteont i halsen, vilket tydde på att jag fått halsfluss. igen. Tror det är i alla fall tredje gången det här året. Det här betyder också att det enda sättet att bli av med det är genom att få penicillin, vilket jag i sitt led betyder att jag måste ta mig till ett sjukhus. Här i Kina.

Enda sedan min första vända till Kina, 4 år sedan, har jag endast hört mardrömshistorier om att vara på kinesiska sjukhus så jag var ju beredd på K-A-O-S men möttes av ett modernt och fräscht sjukhus, inte helt olikt ett svenskt – mer köande bara. Eller ja, det var så första halvan av besöket upplevdes.

Som tur är har jag ju en kompis som med kinesiska föräldrar är uppväxt i Nederländerna men som då pratar i princip flytande kinesiska och ändå varit fram och tillbaka i Kina hela sitt liv som ställde upp med att följa med mig till sjukhuset och hjälpa mig igenom det. Som sagt så gick första halvan av vistelsen bra, vi kom dit och fick vår nummerlapp och gick till rätt väntsal, det var plats 33 då vi kom dit och jag hade plats 116 så det var bara att sätta sig ner och vänta, vilket ändå var lugnt. Jag fick sedan träffa läkaren som då skickade mig för att ta blodprov, men först var vi tvungna att gå ner till första våningen igen för att betala för att ta blodprovet, sedan upp igen några våningar, ge dem lite blod, vänta 30 min och sedan skulle jag gå tillbaka till den första läkaren som konstaterade att “ja, du har halsfluss”.  Han skrev ut antibiotika och något annat och skickade iväg oss till apoteket. 1500kr senare hade jag betalt för några paket okänd medicin och blev återigen iväg skickad, nu till något nytt ställe i en byggnad bredvid.

 

 

 

 

 

 

 

Vi går in i den andra byggnaden och möts direkt av en tjock vägg av sjukdomslukt och av folk som verkligen inte såg att må bra… Folk låg på bårar med brutna ben för alla att se, gamla människor på bårar som inte såg ut att ha många dagar/timmar kvar i livet, och bara riktigt sjuka människor. Det var extremt obehagligt att vistas där inne och vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Jag och Simon trodde fortfarande att jag bara skulle hämta

mina antibiotikatabletter, men blev istället skickade till “the infusion room” – ett stort rum med rad på rad av folk som satt och fick diverse dropp och det enda jag tänkte var att jag verkligen inte ville vara i det här rummet med dessa döende människorna och få okändmedicin insprutad direkt i min kropp, och när de sa att jag skulle vara där och få dropp i minst 2 timmar, höll jag på att krevera på riktigt. De skickade mig till stol nr 95 och där blev jag ledsamt sittandes tills de kom med FYRA påsar vätska/medicin/okänt som skulle in i min kropp. Klockan var ca 13.50 och utöver stressen av vad jag redan gått igenom så skulle jag vara på flygplatsen senast 16 för att hämta min kompis Linnéa som åkt hela vägen hit för att hälsa på mig. När jag då inser att jag ska vara sittande på sjukhuset till ca 16, plus då all den andra stressen så bröt jag ihop totalt och satt bara och grät. Stackars Simon som var tvungen att försöka lugna mig, han erbjöd till och med att åka ut till flygplatsen och möta min kompis ifall det verkligen skulle krisa. Snällare människa får man ju leta efter. 

Någon gång halvvägs igenom (eventuellt pga något av innehållen i medicinen?!) blev jag helt plötsligt jätteglad och positiv. Simon sa att det var som natt och dag, för bara några minuter tidigare hade jag ju suttit och gråtit?? – Som så mycket annat i kina, väljer jag att bara observera och acceptera. inte ifrågasätta. Jag blev klar med mina påsar, sattes i en taxi (av Simon) och åkte till flygplatsen där jag kunde möta min kompis med endast 15 min väntan för hennes del!

Nu kanske ni trodde att jag var färdig med sjukhuset? Men ICKE. Jag var sedan tvungen att åka tillbaka till sjukhuset varje morgon vid 07.30 i tre dagar för att få min dropp-medicin på samma sätt som den första dagen. Simon följde med andra dagen igen och höll mig sällskap och såg till att allt flöt på (ha..ha..) men sedan fixade jag de andra dagarna på egen hand. Men att behöva åka tillbaka in till den delen av sjukhuset och sitta i det rummet som verkligen bara luktade sjukdom och något som jag hoppas inte var död, var verkligen inte kul och jag hoppas innerligt att jag ska slippa behöva åka in igen. Den här upplevelsen rikare är ännu ett sådant moment där jag inser hur jäkla bra vissa saker ändå är Sverige…

Mvh,

En nu frisk men ärrad för livet Lynette

Det här inlägget postades i Ämneslärarstudent. Bokmärk permalänken.

Skriv en Kommentar

* Obligatoriskt