PISA 2018, den svenska skolan, Jan Björklund och jag själv – hur ska det bli?

Just nu genomförs PISA 2018 i våra svenska skolor. Utgången får vi reda på i december och ingenting talar för att resultaten skulle få mindre uppmärksamhet den här gången. Sedan PISA-testernas intåg i den svenska skoldebatten har det kommit mycket kritik av testets validitet och relevans. Validiteten är en teknisk fråga och kritiken handlar då om att man inte lyckas mäta vad man avser att mäta. Relevansen handlar istället om att testet bara mäter vissa mätbara och instrumentella kunskaper och därför missar andra viktiga aspekter av den svenska skolans mål. I den senare kritiken påvisas ofta, mer eller mindre explicit, en ohelig allians mellan PISA och OECD och en neoliberal ideologi. Logiken är alltså att PISA först och främst mäter hur väl skolor utbildar elever för en neoliberal värld med ekonomisk tillväxt som den högsta ledstjärnan. Eftersom elevens utveckling till ett kritiskt tänkande subjekt och moralisk medmänniska eller elevens lust att lära inte fångas upp särskilt väl i mätningarna, kan man med andra ord argumentera för att den svenska skolan presterar dåligt i PISA för att vi helt enkelt har viktigare saker för oss än att ensidigt fostra ungdomarna till naturvetenskapliga underbarn och neoliberala undersåtar som lydigt ska öka på tillväxten.

Denna kritik ger oss ett viktigt perspektiv, men diskussionen kan inte sluta där. Det kan mycket väl vara så att PISA mäter sådant som i slutändan mest handlar om skolsystemets bidrag till Sveriges BNP, men om den mätningen är valid, säger den oss inte något väldigt viktigt ändå? Kan man bara avfärda dess bakomliggande ekonomiska motiv med en fnysning och sedan återgå till verksamheten som om PISA-resultaten inte spelade någon roll?

Med risken att upprepa mig vill jag påminna om Gert Biestas (2011) geniala distinktion mellan utbildningens funktioner som kvalificerande, socialiserande och subjektiverande. Ser man på denna debatt genom hans begreppsapparat kan man ana en möjlig trade-off mellan skolans kvalificerande och subjektiverande funktion. Är det rent av så att vi måste lägga ned alla idealistiska ambitioner om att göra eleverna till kritiskt tänkande subjekt med goda värderingar och istället dansa efter OECDs neoliberala pipa för att behålla internationell konkurrenskraft och därmed en god välfärd i en globaliserad värld? Svaret är nej, vi måste naturligtvis försöka förena dessa två funktioner så gott det går, men den viktiga frågan är om det verkligen är möjligt att hitta en gemensam best practice för både kvalificering och subjektivering eller kommer olika sätt att undervisa och bedriva skola oundvikligen gynna någon funktion mer än den andra?

Gabriel Heller Sahlgren (2015) nämner denna potentiella trade-off i sin diskussion om den finska skolans utveckling som han menar är på väg från en skola med auktoritära lärare, traditionell undervisning och hård disciplin till en skola med mer elevinflytande, elevcentrerad undervisning och ett mjukare skolklimat. Är Finland på väg åt samma håll som Sverige, med skarpare kritiskt tänkande elever som presterar sämre på PISA-testerna?

Genom att se frågan ur detta perspektiv för vi in en värdedimension i debatten som jag tror kan vara nyttig, för att vi ska kunna förstå och argumentera på ett bättre sätt. När Jan Björklund (2018) pläderar för mera ordning och reda, traditionell undervisning och mer kunskap, så skulle argumentet bli begripligare med tillägget att det han talar om är en prioritering som behövs för att stärka skolans kvalificerande funktion, vilken bär upp samhället ekonomiskt. Detta kan gå ut över de positiva subjektiverande effekterna av t.ex. en elevcentrerad undervisning, men det kanske han tycker är ett pris som är värt att betala? Ett sådant argument är mycket lättare att förstå och ta ställning till, än ett argument som går ut på att en viss lösning kan göra att alla skolans funktioner blir bättre.

Mitt i denna debatt står jag som blivande lärare och tvingas ta ställning i min egen praktik. Vilken sorts lärare vill jag vara? Vilken sorts skola vill jag bidra till att skapa och vilket samhälle kommer av den skolan? Vad är kvalificeringen och subjektiveringen värd?

/Josef Mineur

Referenser

Biesta, G. (2011) God utbildning i mätningens tidevarv. Stockholm: Liber.

Björklund, J. (2018, 11 jan) Liberalernas nyårslöfte: Alla barn ska kunna bli det de själva vill genom en bättre skola. Metro. Hämtad från: https://www.metro.se/artikel/debatt-alla-barn-ska-kunna-bli-det-de-sj%C3%A4lva-vill-genom-en-b%C3%A4ttre-skola

Heller Sahlgren, G. (2015) Real finnish lessons. [e-bok] hämtad från: http://www.cps.org.uk/files/reports/original/150410115444-RealFinnishLessonsFULLDRAFTCOVER.pdf

Det här inlägget postades i Ämneslärarstudent, PISA, Skolpolitik, Utbildningsvetenskap och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Skriv en Kommentar

* Obligatoriskt