Idag publicerade Skolvärlden ett debattinlägg där skribenten tar upp frågan om bristen på lärarstudenter som väljer att läsa något naturvetenskapligt ämne. Även om jag själv av förklarliga skäl inte hunnit följa den här diskussionen särskilt många år, förstår jag ändå såklart varför det är en såpass akut fråga. Precis som artikelförfattaren skriver i sitt inlägg kommer denna brist på sikt bli ett ganska stort hot, om det inte till och med redan är det. Den stora frågan är väl förstås hur man lockar fler att välja den naturvetenskapliga vägen när de bestämt sig för att bli lärare, eller till och med få själva området att attrahera folk till utbildningen. Personligen håller jag med debattören i hans argument och tror på ganska dramatiska åtgärder, men å andra sidan tycker väl jag som de flesta andra lärarstudenter att en det finns hel del saker som behöver förbättras rörande skolväsendet.
Har jag inte redan nämnt det tidigare, så läste jag faktiskt Elprogrammet på gymnasiet, med inriktning mot elteknik. Med andra ord har jag inte studerat något naturvetenskapligt ämne sedan högstadiet, bortsett från matematik (som tack och lov ännu är obligatoriskt) samt a-kursen i naturkunskap, vilken åtminstone då jag gick på gymnasiet ingick i alla program. Nu när jag själv läser till lärare, är jag som bekant fullt fokuserad på de humanistiska ämnena svenska och engelska. Med dessa två kan jag tänka mig att jag sitter hyfsat säkert när jag senare går ut och söker jobb, men tillhör ju samtidigt den skara som egentligen aldrig ens haft biologi-, kemi- eller fysikstudier i tankarna. Huruvida jag valt någon av dessa inriktningar om ett djupt naturvetenskapligt intresse funnits hos mig från början går väl förstås inte att spekulera i, men man får ju nästan lite dåligt samvete när man läser vederbörande debattartikel. Varje hösttermin finns det studenter som inte får plats i svenskklasserna, medan flera kemilärarutbildningar uppenbarligen står helt tomma. Vad gör man åt saken?