Har samhällsläraren något hopp att ge?

Under kursen “det senmoderna samhällets utmärkande drag” tar vi oss nu an den delikata uppgiften att beskriva samhället och den tid vi själva lever i. Som vår föreläsare konstaterade är vi i en liknande situation som den som vill beskriva ett glas mjölk från insidan. Det är kallt, blött och vitt, men hur ska jag kunna fånga och beskriva helheten i ett glas mjölk? Förutom svårigheten i att analysera sin samtid har jag uppmärksammat en ytterligare problematisk aspekt, nämligen att många av våra samtidsanalyser är obarmhärtigt dystopiska och helt i avsaknad av ett lyckligt slut.

Zygmunt Bauman (2008) har formulerat en rad skarpa iakttagelser och bland annat formulerat en tes om konsumtionens problematiska roll i samhället både som identitetsskapande och bärande för samhällsekonomin. Detta konsumtionssamhälle, skriver han, hänger ihop med den fasta modernitetens övergång till det flytande postmoderna samhället. Det är ett samhälle utan universella anspråk på verkligheten, där målet inte är en gång för alla givet, utan i ständig förhandling. Den postmoderna världen liknar i den meningen kortspelet Fluxx, där spelregler och mål ändras under spelets gång. I ett kortspel upplevs denna osäkerhet som underhållande, men i verkligheten får den förödande konsekvenser för människor som får sitt grundläggande behov av stabilitet och kontinuitet trampat på av det postmoderna konsumtionssamhällets osäkerhet.

I boken Collateral damage tar Bauman (2011) upp den ojämlikhet som tenderar att uppstå till följd av världsekonomins internationalisering i detta nya samhälle. Logiken är att de relativt jämlika välfärdssamhällen som byggts i bl.a. Sverige har byggts genom en nationell politisk reglering av ekonomin, men genom internationaliseringen av ekonomin blir den nationella regleringen verkningslös med resultatet att ojämlikhetens alla förbannelser står för dörren.

Detta problem tecknas också av Immanuel Wallerstein (2007) som gör ett försök att beskriva den globala ekonomins villkor och verkningar. Wallersteins slutsats är inte helt olik Baumans i det att det finns en överhängande risk att vi går en mörk framtid till mötes. Den är mörk eftersom snaran dras åt kring visionen om ett jämlikt och gott samhälle. Istället väntar troligast ojämlikhet, ohälsa, förtvivlan och ångest för en stor grupp oprivilegierade.

Även om dessa mörka tider dröjer något så väntar ett mer omedelbart problem för mig som samhällslärare. Hur ska jag undervisa om det senmoderna samhället för högstadieelever? Det duger inte att hålla domedagsföreläsningar av detta slag för att sedan önska dem trevlig helg och låtsas att det regnar. En sådan undervisning vore oansvarig i elevhälsosynpunkt.

Det finns något i allt detta som påminner mig om religionen och den kristna eskatologin som också beskriver hur vi går en mörk framtid till mötes, med den skillnaden att prästen alltid kan avsluta sin domedagspredikan med ett triumferande budskap om hopp (Johannes 3:16). Men vad ska jag som samhällslärare avsluta med? ”Vi kan ju hoppas att Bauman och Wallerstein har fel”? Eller ska vi passa på att njuta frukterna av den postmoderna verkligheten och välja en annan beskrivning av sakernas tillstånd, t.ex. Hans Roslings berömda föreläsningar om hur världen faktiskt bara blir bättre med tiden, som istället lämnar eleverna med en härlig känsla av att allt är väl? Det skulle vara en bra lösning om det inte vore för den gnagande känslan av att pessimisterna i Bauman och Wallerstein är något verkligt på spåren. Om de faktiskt har rätt, vore det inte lika oansvarigt att undanhålla eleverna denna upplysning som att tynga deras sinnen med den?

Så hur ska vi göra? Kursen är trots allt inte slut och kanske gör mina lärare som prästen och sparar budskapet om hopp till de sista föreläsningarna. Annars tar jag tacksamt emot tips och förslag på hur man hanterar detta mästerliga dilemma.

/Josef Mineur

Referenser

Bauman, Z. (2008) Konsumtionsliv. Göteborg: Daidalos

Bauman, Z. (2011) Collateral damage. Cambridge: Polity Press

Wallerstein, I. (2007) Världssystemanalysen: en introduktion. Stockholm: Tankekraft

Det här inlägget postades i Ämneslärarstudent, Samhällskunskap och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

KOMMENTARER

  1. Länk till “idéerna som inger hopp”

  2. Lyssningsvärt radioprogram om idéer som inger hopp: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1046695?programid=2702

  3. Hej!
    En av de viktigaste uppgifterna vi vuxna som möter barn och unga har, är att inge hopp, ge verktyg för att påverka – både sitt eget liv och för global hållbarhet.

    Folk gör mycket som inte alltid syns i media. Omställningsrörelsen, som drivs av gräsrötter, har vuxit och spridits över jordklotet sedan 2008, har fått pris av EU m.m.

    Tips:
    In Transision 2.0 (1 timme) http://www.youtube.com/watch?v=FFQFBmq7X84&t=2743s
    eller
    den franska filmen Imorgon som går att läsa om här http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6539252
    eller Omställning Skåne (16 min) https://youtu.be/kWCKgBTrrew

    Lycka till!

Skriv en Kommentar

* Obligatoriskt