I samband med mitt exjobb, som alltså handlar om svenska som andraspråk, kommer jag oundvikligen in på ämnen som hur samhället ser på språk, språkanvändning och flerspråkighet. Jag har bland annat hittat en intressant bok som grundar sig på konferensen Symposium 2015. Flerspråkighet som resurs (2016) heter den och riktar sig till blivande och yrkesverksamma lärare. Björn Kindberg är redaktör och beskriver i förordet hur synsättet på språk har förändrats i takt med olika samhällsströmningar; i nationalismens anda på fyrtiotalet uppfattades språk ungefär som nationer: som hot mot och i konflikt med varandra. Det är inte svårt att tänka sig betydelsen av det nationella språket om man vill betona sin nationalitet och dra tydliga gränser runt den. Det är inte svårt att se var enspråkighetsnormen, alltså tanken om att det är normalt att ha ett språk, på samma sätt som man har en nationstillhörighet, kommer från.
Idag lever vi i en betydligt mer flytande värld. På så många sätt. Människor migrerar, rör sig och även utan att röra på oss kan vi kommunicera genom ny teknologi. Idag vet vi att språk också är flytande. Vi vet att Sverige inte var enspråkigt ens då, på 40-talet, men det är ännu tydligare nu att enspråkighet inte kan förutsättas vara det normala. Ofelia García är en av pionjärerna inom området translanguaging och konstaterar tillsammans med Kate Seltzer att vi måste ifrågasätta våra traditionella uppfattningar om språk och flerspråkighet. I undervisningen i skolan ser vi majoritetsspråket, i vårt fall svenskan, som tillhörande förstaspråkstalarna. De invandrade eleverna kan aldrig äga det, bara lära sig det som ett andraspråk. Detta andraspråk bedöms sedan utifrån ett enspråkigt förstaspråksperspektiv, där allt som förknippas med andraspråkstalarnas språkanvändning stigmatiseras och exkluderas från klassrummet. Bara förstaspråkstalarnas drag anses vara legitima. Detta har enligt García och Seltzer att göra med att de flerspråkiga elevernas förstaspråk anses stå i konflikt med andraspråket. (Ni vet de där föreställningarna om att det skulle finnas ett begränsat utrymmer för språk i hjärnan som jag skrivit om innan.)
García och Seltzer förklarar vidare hur flerspråkigas språk fungerar som en integrerad dynamisk helhet, snarare än två halvor eller flera delar. Genom Translanguaging ges individen tillgång till hela sin språkliga repertoar, istället för att begränsas till bitar av den som enligt samhällets normer hör ihop eftersom de tillhör ett och samma namngivet språk. Lite som att skriva på engelska med svenskt tangentbord i mobilen och hela tiden bli rättad automatiskt, fast helt fel. Systemet tillåter liksom inte kodväxlingar mellan språken. Jag tänker att det är så viktigt att vi lärare lyfter fram elevernas hela språklig förmåga och inte ignorerar all den kunskap de har i andra språk än svenska. Jag tycker att det är så upplyftande att se att samhället går framåt i detta avseende, något som förhoppningsvis kan få synas extra mycket i skolan. Där har vi verkligen chans att påverka.
/Gabriella