I helgen hölls marscher runt om i landet. Målet var att visa ett motstånd mot budgeteringar, som lämnar 9 av 10 kommuner i hela Sverige med besparingar inom skolan. Jag var med i den som hölls i Malmö och det här är mina tankar kring det hela.
(Bilderna som används är också de tagna under dagen)
I min egen hemkommun, Trelleborg, så slår kommunen två flugor i en smäll. Man ska spara in 50 miljoner på skolan, samtidigt som den ska ”utvecklas” och ”effektiviseras”. Jag må vara en blåögd, smått naiv student, men för mig så låter det som att man försöker att gasa och bromsa samtidigt. Logiken säger en att man borde satsa på skolan, om man ska kunna utveckla den. Skolans drift, både nationellt och den i Trelleborg, har inte haft sina problem framhävda av en budget som är för vid, en mer rimlig förklaring kan bottna i att den har varit alldeles för stram.
Så om man som lärare eller annan skolpersonal får reda på att man ska spara in där det är möjligt och att man som en arbetstagare måste ”deal with it”, så är det inte helt orealistiskt att en reaktion á lá ”Lärarmarschen” blir verklig.
Utåt sett var den en ”vanlig” demonstration. Hemmagjorda plakat blandade sig med skanderande slagord och en allmänt god stämning. Som en student mitt ibland så många som faktiskt måste hantera besparingen och kraven som ställs, så kändes all fakta som man hade läst, alla siffror plötsligt väldigt verkliga. Bakom den glada stämningen och det fina vädret infann sig en mer seriös ton. Arbetsbördan, yrkets status och framtida karriärer stod på spel. Själv önskar jag såklart att den yrkesroll jag studerar för kommer att bli sedd som något värt att satsa på, en investering för framtiden, inte ett mål för ytterligare besparingar.
