Igår hade jag en jobbig lektion. Det var nog min sämsta hittills under den här VFU-perioden. Dessutom var det passande nog min första lektion efter att ha tillbringat två dagar hemma med matförgiftning. Och så är det ju: toppar och dalar och allt mitt emellan. I det här fallet fanns det många faktorer som spelade in, varav de flesta var svåra för mig att påverka. Då är det väldigt skönt att ha en handledare att prata med och få bekräftat att allt faktiskt inte står i lärarens makt.
Liksom i många andra situationer under VFU-perioderna blev det tydligt hur viktig den interpersonella aspekten på lärande är, basen i den didaktiska triangeln. Som lärarstudent kan man trösta sig med att dessa saker ju blir lättare när man får undervisa sina egna elever på riktigt. Men jag har tänkt på hur långt man kommer bara genom att vara trevlig mot eleverna. Att se på dem, le mot dem, fråga hur helgen varit och önska dem lycka till på matteprovet. Det handlar inte alls om att bli särskilt involverad i deras liv, tycker jag, utan om att visa att man ser dem. Självklarheter och vanligt hyfs kan man tycka, men man kommer långt på det har jag märkt. Sedan behöver man ju såklart bli mer involverad än så vissa gånger. Den optimala förutsättningen för att underlätta det interpersonella tror jag är att tala med varje elev individuellt då och då, men det är ju inte helt lätt av praktiska skäl.
När jag jobbade som svensklärare för nyanlända i somras gjorde vi utflykter varje vecka och det blev tydligt hur mycket det gjorde för sammanhållningen i gruppen. Andra elever än de som tog mest plats i klassrummet blev mer aktiva och engagerade. Det gav en god stämning som sedan hängde med in i klassrummet igen. Tillsammans skapade vi erfarenheter som vi kunde prata om och knyta an till i undervisningen. Från den sommaren har jag många fina minnen: från ett ösregnande Ystad, ett strålande soligt Dalby stenbrott, från Lund, Ribersborgsstranden och Pildammsparken i Malmö.
På sistone har jag tänkt på att självförtroendet är mycket viktigt för en lärare: självförtroende i sina ämneskunskaper, i det didaktiska och i relationen till elever. Jag märker hur mycket bättre jag upplever att en lektion går om jag själv känner att jag har en bra dag. Å andra sidan tror jag att det påverkar mig själv mycket mer än vad det faktiskt påverkar eleverna. Det är inte säkert att de ens märker skillnaden. Ibland är det tydligare än andra gånger att man som lärare träder in i en roll i klassrummet, vilket är befriande när man känner att man inte är på topp. Under lektionstiden lägger man det andra åt sidan och är bara lärare en stund. Samtidigt tror jag verkligen på att våga visa sig mänsklig inför sina elever. Det är ett sätt att närma sig dem och göra det enklare för dem att våga närma sig läraren.
Hur gör ni för att skapa goda relationer med eleverna? Har ni några tips?
/Gabriella
lararstudent
Vad kul att du har fått så bra kontakt med dina elever! 🙂 Det är inte helt lätt att hitta den där balansen. Jag jobbar vidare på att vara avslappnad med eleverna och släppa in dem, men har tyckt att det har varit svårt ibland under praktiken, mest på grund av nervositet tror jag. Men som min handledare sa till mig, det är enklare att säga till en elev och markera vem som leder i klassrummet om man redan har en bra kontakt: då har man liksom ”råd” med det, eftersom eleven känner en väl. Annars riskerar man att förstöra relationen.
/Gabriella
Caroline
Tror det är väldigt viktigt att verkligen prata med sina elever och visa intresse. Jag känner att jag har hittat en väldigt bra balans med mina högstadieelever nu. Vi kan prata om hur helgen har varit, de kan komma och berätta saker i förtroende eller bara prata av sig och jag vågar även öppna upp mig och berätta en del, man är ju trots allt bara en människa. Jag vill att mina elever ska våga komma fram och prata med mig om det är något. Är de sena med en uppgift eller liknande vill jag inte att de ska ha ont i magen inför att prata med mig, jag gick också i skolan för bara några år sedan. På skolan jag jobbar hänger vi lärare mycket i korridorerna under rasterna. Det räcker att jag ställer mig ute i korridoren och snabbt samlas eleverna runt mig, det visar bara på att de efterfrågar vuxenkontakt. Vi kan ha roligt och skratta men samtidigt är det oerhört viktigt för mig att lektion är lektion! Det ska vara arbetsro och eleverna ska visa respekt, både för mig och för varandra. Det ska vara tydligt att jag är ledaren i klassrummet. Det känns väldigt skönt att ha lyckats med denna balans 🙂