Ja det är något som ekar i sin frånvaro har på bloggen. Ett ämne som jag har velat undvika men som jag känner att jag kanske borde konfrontera.
Nedskärningar.
Ja, det är ingen hemlighet att skolväsendet brottas med ett tufft ekonomisk läge. För bara några veckor sen organiserades ”skolmarscher” runt om i landet för att protestera mot nedskärningar i de kommunala budgetarna riktade till skolan. Jag var på plats den regniga dagen för protesten i Lund och stämningen var lika nedslående som vädret.
Ett hot som alltid finns med
På den skola jag praktiserar är den ekonomiska realiteten närvarande, ett hot som ständigt finns med i bakgrunden. I lärarrummet pratas det om vilka anslag man får behålla till nästa år och vilka som ska ryckas bort. Skolledarna påminner arbetslaget om att vara sparsamma med resurserna på stormötet. Eleverna är medvetna om läget men knappast bekymrade – de har trots allt inga andra erfarenheter att jämföra med, och inte heller mycket val.
Ett problem för hela landet
Skolan jag praktiserar på är så klart inget isolerat fenomen. Sveriges kommuner kämpar med ett tufft ekonomiskt läge. I nyheterna kan man läsa om den praktiska verklighet som börjar synas runt om i landet. I Lund kan man läsa om större klasser och inga vikarier vid sjukdom. I Skövde får personal swisha för sitt kaffe. I Salem försvinner lärartjänster. Jag hade kunnat fortsätta. Men budskapet är att det inte går att komma ifrån besparingarna inom skolan.
Vart är vi på väg?
Som en lärarstuderande på väg in i yrket, som en framtida kollega i en lärarkår som lider, och inte minst som förälder till ett barn som precis bara börjat sin resa genom skolsystemet, undrar jag var gränsen går. När ska vi som samhälle säga stopp, vi kan inte spara mer? Det är bara att vänta och se. Och inte vara rädd för att stirra nedskärningselefanten i ögonen.
/Amanda Morrill
