Vet ni vad jag älskar med att börja senare än åtta på dagarna. Det är inte att kunna sova länge på morgnarna, det gör jag på helgen. Utan det är tiden man får för sig själv i klassrummet innan rushen kommer. Att sitta och samla tankarna, titta lite i litteraturen för att få en idé om vad dagens föreläsningar kommer att erbjuda. Jag kör min dotter till skolan varje dag, därför får jag den tiden per automatik. Lite grann som en påtvingad egentid. En viss oxymoron i det. Ungefär som dumsnäll och jätteliten. Påtvingad egentid. I media står det jämt om hur vi är alldeles för dåliga på att ta oss egentid. Men är inte all tid egentligen vår egen tid och det handlar endast om vad vi gör på den.
Jag kör min dotter överallt och ibland känner man sig lite som en privatchaufför. Hon har en hel del aktiviteter på lite olika håll runt om Helsingborg så det blir en hel del åkande. Kommentaren, ”du är en sån snäll mamma” figurerar ofta. Och,”oj vad du ställer upp jämt.” Men det är ju inte det det handlar om. Det är fortfarande min egentid eller min egen tid som jag väljer att göra just det för och tillsammans med henne.
Det ger ju dessutom en hel del annorlunda platser att sitta och läsa på. En del helt underbart stimulerande som Dunkers Kulturhus med en fantastisk havsutsikt. Eller en kyrkbänk i en kall kyrka. Eller i en sal full av sjungande, pratande, myror-i-byxorna och uppspelta ungar. Den sista är en riktig utmaning, men man lär sig. Numer behöver jag inte ens mina gröna hörselkåpor. Koncentrationen har hittat en plats även hos mig. Tacksamhet!
Framförallt var det extra roligt nu i förra veckan när de stora kryssningsfartygen la till i hamnen. Jag satt med mina böcker och försökte läsa på Dunkers, men helt automatiskt stannade jag upp i läsningen när all amerikanska omringade mig. Fick dessutom sällskap vid mitt bord av ett äldre par från Texas. De började samspråka med mig när jag tittade upp och log mot dem. Kanske var det ett vänligt och inbjudande-till-samtal-leende jag gav dem, det blir ju lätt så när någon pratar ett språk man är intresserad av. Vi hade ett otroligt trevligt samtal om ditten och datten och de frågade mig hur länge Dunkers hade öppet på dagarna. Lite ringrostig har man blivit nu när man varit ifrån engelskan i över ett år i undervisningen,så visst var det smickrande när de kommenterade hur bra engelska jag pratade. Jag svarade dem så gott jag kunde på Dunkers öppettider och förklarade vänligt att ”I think the excursions are open until six.” De log vänligt och vårt samtal flöt på. Plötsligt mitt i en mening kom jag på: Men herregud utställning heter ju exhibition inte excursion. Excursion betyder utflykt. Jag brast ut i det samtidigt som jag började skratta. Överraskade av mitt spontana utrop skrattade de också. Ett hjärtligt skratt! När de gick tackade de hjärtligt för pratstunden och sa att de verkligen hoppades att vi skulle återses.
Påtvingad egentid är inte så dumt i alla fall.
När jag påbörjade detta inlägg i morse satt jag i ett tomt klassrum och njöt av min egentid. Fast skall villigt erkännas att jag blev väldigt glad när mina klasskompisar dök upp. Mötet med andra är det som gör egentiden så speciell.
Nu sitter jag här igen och blickar ut över hamnen i Helsingborg och väntar på min dotter. Njuter av solens strålar genom fönstret och iakttar, tittar upp då och då med ett vänligt leende mot de som går förbi. För även om min egentid är min egen tid är den alltid roligare att dela med andra!
Ha det bäst
Petra
Citatet:
Den mest bortkastade av dagar är den utan skratt. (Nicolas-Sébastien Roch de Chamfort)