Lärarutbildningens praktik för en onekligen tillbaka till verkligheten, tillbaka till stökiga klassrum, tillbaka till eleverna som har tusen andra prioriteringar före ämnet för min undervisning och tillbaka till den grundläggande frågan: Hur får jag eleverna att tillägna sig den kunskap jag är satt att förmedla?
I skolans SO-ämnen finns begreppet kritiskt tänkande närvarande som en ständig ledstjärna för de flesta lärare. Många pratar sig gärna varma om begreppet och vissa anser till och med att det går att betrakta som en generisk förmåga som kan övas upp oberoende av faktakunskaperna. Själv tycker jag att jag har en ganska god bild av vad kritiskt tänkande innebär men upptäcker ganska snart hur svårt jag har att definiera det. Det är mer än att vara misstänksam mot information. Det är mer än att ha ett cyniskt förhållningssätt till omvärlden. Det är mer än att ifrågasätta. Det är mer än att kunna ställa de källkritiska frågorna. Den bästa definitionen jag kan tänka ut är att det handlar om att bruka och träna sitt förnuft. Men vad skiljer då odlingen av förnuftet från övriga ovan nämnda otillräckliga beskrivningar?
Att lära sig vara misstänksam, cynisk och ifrågasättande är en mycket ofullständig bild av, och parodi på att bruka förnuftet. Dessa förhållningssätt är nämligen alltid fullt kompatibla med den gängse synen på sakernas tillstånd och en allmän misstänksamhet kan alltid riktas mot det mål som genererar minst motstånd. För de elever som värnar ett bra betyg är det därför av största vikt att ta reda på vilken åsikt eller vilket synsätt som ska utsättas för kritiskt granskning. En lärare som är ovillig att låta eleverna veta vilka synsätt som är skurkarnas respektive hjältarnas kan lätt skapa irritation bland elever som vill visa sina ifrågasättningsförmågor. Ifrågasättande är alltså inte tillräckligt i sig eftersom det alltid kan kanaliseras till det som kan ifrågasättas utan motstånd och därmed tillåtas att undgå det så viktiga men svårfångade verkligt kritiska och förnuftiga tänkandet.
I skolan handlar detta ofta om frågor där eleverna redan vet vad som är rätt svar utan att behöva slösa energi på att bruka förnuftet. Lika väl som Jesus alltid är rätt svar i söndagsskolan så vet eleverna att demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet är det rätta och kloka medan alla former av fördomar, normer och förtryck är sådant man kan kritisera och ifrågasätta utan att själv behöva bli ifrågasatt av läraren och omgivningen. Det är dock värt att notera att en kritiskt granskning av ett fenomen mycket väl kan falla ut i samma slutsats som den gängse synen. Det vore minst lika plumpt att anta att den som säger emot alltid har rätt. Skillnaden är att det är möjligt att gömma sig bland de gängse uppfattningarna utan ett kritiskt tänkande. Den som avviker från de gängse uppfattningarna kommer däremot behöva motivera sig och finns där inget kritiskt tänkande blir det pinsamt uppenbart.
Så hur tränar vi eleverna att på allvar bruka förnuftet och tänka kritiskt istället för att följa minsta motståndets lag? Denna fråga passar väldigt väl att ta med sig in i en praktikperiod, där det finns tid för både observation och reflektion över hur och varför eleverna agerar som de gör i olika situationer som kräver ett kritiskt tänkande. Verkligheten bjuder som alltid på en hel del nya insikter!
/Josef Mineur