Praktiken går mot sitt slut och sommarlovet hägrar med sol och bad och en välbehövlig paus från de akademiska grubblerierna. Ett av ämnena för dessa grubblerier de senaste veckorna har varit religionens påtaglighet i klassrummet som oftast kommer till uttryck när samhälleliga normer och värderingar diskuteras. I en klassrumsdebatt kan elevers egna ställningstaganden motiveras med att ”islam säger att… och eftersom jag är muslim håller jag med”. Detta sätt att resonera brukar väcka reaktioner och en vanlig sådan är ett påpekande om att religionen ska vara en privatsak för den enskilda individen och något som inte bör påverka samhällsdebatten.
Att religionen bör vara en privatsak är dock ett alldeles för outvecklat påstående för att kunna bemötas. Vad menar man med religion och vad menar man med privatsak? Ulf Bjereld (2007) har skrivit några kloka ord om varför han anser att religion aldrig kan vara en privatsak och med hans definitioner av begreppen religion och privatsak har han naturligtvis helt rätt.
Gunnar Ståldal (2010) gör i en debattartikel lite ordning och reda i förvirringen genom att förklara att religionen som privatsak definieras av organisationen humanisterna som att vissa religiösa inriktningar inte bör sanktioneras av staten och att argument som får sin bärkraft enbart genom en helig skrifts auktoritet inte kan vara giltiga i ett sekulärt samhälle. Just detta att ett argument som grundas enbart på en Guds uppenbarelse inte kan vara giltigt är vi nog alla överens om. Att ”islam säger”, kan alltså aldrig vara ett giltigt argument för en icke-muslim. Men om samme elev lägger till en samhällelig eller filosofisk analys av varför det islam säger är en rimlig ståndpunkt, så kan denna analys och dess argument aldrig avfärdas med att religionen bör vara en privatsak. Den som gör det undviker själv argumentationen.
Ta abortfrågan som exempel. Om argumentet stannar vid att islam eller bibeln säger att abort är fel, så är det inte giltigt för icke-troende och debatten blir omöjlig att föra. Men om islam eller bibeln bidrar med värderingen om livets okränkbarhet, som leder den troende till att argumentera för att befruktningen är den enda rimliga gränsen att sätta för livets start, då kan dessa argument inte viftas bort med att religionen är en privatsak. Den som inte håller med måste istället bemöta dessa argument med en förklaring till varför andra sekulära värderingar gällande livets okränkbarhet och dess startpunkt skulle vara att föredra framför de religiöst motiverade värderingarna.
Det är en utmaning för hela samhället och inte minst lärarna att kunna navigera i dessa debatter med religiöst motiverade argument utan att ängsligt och oreflekterat ta sin tillflykt till devisen att all religion bör vara en privatsak och inte nämnas i samhällsdebatten. Detta samtidigt som läraren måste vara noggrann med att endast godkänna legitima argument och våga avfärda ogiltiga och dåliga argument. Det finns också en risk att man i en välmenad men naiv rättvisas namn vill låta alla religiöst motiverade argument vara giltiga och likvärdiga, något som förstås inte stämmer. Att leda och föra diskussioner av den här arten i klassrummet på ett rättvist sätt kräver skärpa, insikt och en hel del mod. Jag önskar alla nuvarande och blivande lärarkollegor lycka till med den uppgiften, men först en skön sommar!
/Josef Mineur
Referenser
Bjereld, U. (2007, 21 oktober) Religion kan aldrig vara en privatsak! [blogginlägg] hämtad från http://ulfbjereld.blogspot.com/2007/10/religion-kan-aldrig-vara-en-privatsak.html
Ståldal, G. (2010, 25 augusti) Därför hävdar humanisterna att tron är en privatsak. Dagen. Hämtad från www.dagen.se