Nu sitter vi här och skriver det som blir vårt första inlägg i bloggen från Tanzania. Vi kommer här beskriva både våra upplevelser från en professionell ståndpunkt om skolsystemet i Tanzania men även våra egna erfarenheter om saker och ting här borta.
I fredags började vår resa från Köpenhamns flygplats och bara under den lilla tid vi varit iväg har vi upplevt så mycket att det känns som en övermänsklig uppgift att kunna bearbeta allt vi kommer uppleva under de kommande sex veckorna. Efter att ha rest i många timmar och mellanlandat I Doha (Qatar) kom vi trötta fram till flygplatsen i Uganda där vi möttes av en bekant till skolchefen på Hekima. Hon försäkrade oss att det var väldigt nära till motellet där vi skulle övernatta (bara på andra sidan staden), så efter en tretimmars bilfärd var vi där.
Dagen därpå fortsatte resan ner mot gränsen till Tanzania. Även denna korta sträcka tog fem timmar. Vi var förvånade över att bostäderna var så annorlunda ifrån Sverige – I både Uganda och Tanzania bygger man i princip alla bostäder längs med vägen (något de sa härstammade från tidiga problem med infrastrukturen).
Väl vid gränsen mellan de båda länderna möttes vi upp av syster Esther, som är vår kontaktperson samt högst ansvarig på Hekima Girls Secondary School. Återien blev det några timmars bilfärd, och väl framme vid skolan möttes vi av 400 elever som välkomnade oss med sång och dans.
Vi fick en välkomstmiddag och packade upp våra väskor, men orkade inte göra någon större aktivitet utan pratade en stund med personalen och prövade på att äta gräshoppor (något de sa var väldigt dyrt! 
Hela 3 kronor per skopa). Vi fick bo i gästrummen som faktiskt är av relativt hög standard och slipper även dela. Skolan hade hyrt in två stycken Maasaier som skulle patrullera området på natten för att jaga bort ovälkomna gäster.
Det är problem med elnätet. På en bra dag har vi några timmars elektricitet, vilket gör att vi saknar varmvatten men att all mat är färsk då kylskåp inte fungerar.
/Nerman Hopovac och John Steiner