Vår viktigaste roll som blivande lärare är att se.

För ett par veckor sedan blev en kollega till min man oprovocerat nerslagen på öppen gata i Helsingborg. Jag tycker det är skrämmande att man ska vara orolig över att röra sig i sin egen hemstad. Vad är det som händer och vart är mänskligheten på väg? Vi kommer i vårt framtida yrke att möta många elever som kommer från trasiga hem, från otrygga hemförhållanden, från ett påtryckande kompisgäng eller elever som kanske ”bara” ännu inte hittat sig själv i sin egen identitet. Elever som tampas med problem som vi bara kan ana oss till och kanske inte heller förstå djupet och allvaret i deras enskilda situation. Enligt vårt kontrakt, läroplanerna, är det vår uppgift att skapa humana demokratiska medborgare. Vad innebär det? Jovisst har vi väl alla en idé om vad det innebär och kanske är det något vi tar för givet. Vi känner att vi gör det genom att tala om och bearbeta tyngre saker i klassrummet för att våra elever ska få en ärlig chans att bilda sig en egen uppfattning om livet och dess hårda skola, men var ska man börja när de trots sin unga ålder har så mycket i ryggsäcken redan? Det är en tuff värld att växa upp i. Många av mina ”kollegor” som utbildar sig till lärare nu är betydligt yngre än vad jag är och till och med de säger att det var ”lugnare” när de växte upp än vad de ungdomar som växer upp idag får uppleva.

Jag vet att det kanske låter enkelt och visst är det inte en lösning på allas problem, men jag tror att det handlar om att se våra elever. Se, som i att bekräfta att du står här framför mig och just du är viktig för mig. Man behöver inte gå längre än till sig själv. Varför sminka sig – jo, för att bli accepterad av omgivningen med ett utseende som duger. Kommunikation handlar om att den andre bekräftar det du säger annars vore allt en monolog. Vi behöver alla bekräftelse, bli sedda och accepterade för de vi är. Jag vill hävda att enda sättet att nå fram till andra människor är genom att se dem, bekräfta att de är viktiga för oss här och nu.

Jag blir själv förfärad när jag ser mammor med barnvagn gå med näsan i mobiltelefonen och barnet ligger i vagnen alldeles ensam och jollrar. Jollrar och söker bekräftelse i ansiktet bakom mobiltelefonen. Det är ju så viktigt att vi bekräftar våra barns reaktioner för att de ska veta hur de ska agera.

Visst är det viktigt att börja med sig själv och tänka på hur man bemöter andra människor, men det är också viktigt att lära våra barn och våra elever hur viktigt det är att bemöta andra med vänlighet och respekt; att sprida kunskap om hur man bör bemöta den andre, det vill säga din partner i kommunikationen du själv söker bekräftelse i. Att se och bekräfta att du ser.

Vi pratar ofta om civilkurage – att våga ingripa när något händer. Det är svårt att veta hur man reagerar när en akutsituation uppstår. Att ingripa innan något händer, är däremot enklare och det är där vårt ansvar som lärare, men även medmänniskor kommer in. Att se och bekräfta och framför allt ta våra elever och medmänniskor på allvar när de förmedlar något, ibland outtalat, ibland dolt i en attityd.

Jag är medveten om att detta inte är det muntraste av inlägg på bloggen, men jag tror att det är nog så viktigt. För mig är mina elever, medmänniskor viktiga och det hoppas jag kunna förmedla. Ibland lyckas vi – ibland inte – det viktigaste är att vi försöker.

Se varandra där ute – Jag ser er!

Det här inlägget postades i Ämneslärarstudent. Bokmärk permalänken.

KOMMENTARER

  1. waow. det behövs fler där ute som ser och bekräftar. tro mig, du är otroligt viktig och behövd!

Skriv en Kommentar

* Obligatoriskt