Paris, ack vilken stad & vilka människor!

*Pip, pip, pip, piiiip*, ljuder det från min väckarklocka. Klockan är bara 02:30. Alldeles för tidigt för att stiga upp. Jag trycker på snooze-knappen och somnar om. Två minuter senare skär de starka signalerna i mina öron återigen. ”Vad vill du mig?!”. Då slår det mig att det är idag jag ska åka till Paris och genast springer jag upp ur sängen pigg som en lärka. Trettio minuter senare anländer min skjuts till Kastrups Lufthavn. Jag stiger på planet kl.06:30 och pirret i magen är större än någonsin. Planet anländer på Charles du Gaulle (flygplatsen i Paris) cirka kl.9:30. Pendlingskort fixar jag så fort jag kan. Nu vill jag bara komma fram till min lägenhet i Paris.Pendlingskortet i Paris som blev min bästa vän under dessa veckor.

Bild: Pendlingskortet i Paris som blev min bästa vän under dessa veckor.

 De underjordiska gångarna i metron gav inte så mycket smakprov vad gäller staden men jag fick se många intressanta och hjälpsamma människor. Så fort det kom en trappa och jag var tvungen att kämpa för att bära mina två tunga resväskor så kom det fram en trevlig fransman som frågade om jag ville ha hjälp. Redan här insåg jag att staden är fantastisk med fantastiskt snälla och hjälpsamma människor.

Jag anlände till min lägenhet runt lunchtid. Chocken blev stor när jag insåg hur liten den var. Det var en etta med kokvrå på 18 kvm och när de säger kokvrå så menar de verkligen det. Hade till och med lite svårt att hitta kokvrån då den var i ett skåp. Badrummet var dock lite större med golvvärme och en rejäl dusch. Kokvrån hade endast två kokplattor och en micro så jag levde på Pasta Rouge, d.v.s. pasta med ketchup under mina fyra veckors period. Boendet vande jag mig vid på nolltid och trivdes sedan riktigt bra på mina 18kvm. Den mesta tiden spenderades ju trots allt inte inomhus.

Eftersom jag anlände till Paris en lördag så hade jag ett par dagar att göra mig hemmastadd innan jag skulle anlända till skolan där min praktikplats skulle äga rum. Passade på att utforska området där jag bodde och vips så stötte jag ihop med Eiffeltornet. Tydligen så bodde jag endast sju minuters promenad från denna fina skulptur. Jag passade givetvis på att ta en bild. Så vackert.

Ett nytt kapitel i mitt liv hade just börjat. Detta skulle bli ett riktigt äventyr som jag alltid kommer minnas och mina förväntningar inför måndagens första möte med skolan, eleverna och lärarna blev bara högre och högre.

Skrivet av: Amanda Fischer-Jensen

 

 

Det här inlägget postades i VFU i Paris. Bokmärk permalänken.

KOMMENTARER

  1. Hej Josefine!

    Förlåt för mitt sena svar. Har inte fått inlogg till bloggen ännu så såg inte din kommentar. Ja, jag var tvungen att kunna prata franska få den svenska skolan i Paris har sin verksamhet i en fransk skolas lokaler. Var viktigt att kunna kommunicera med alla. Många av de elever jag undervisade kunde flytande franska så det var enormt viktigt att kunna tala franska för att kunna undervisa och för att kunna hänga med i deras samtal och eventuella frågor. Så för att svara kort på din fråga: Ja, jag hade inte klarat mig om jag inte hade kunnat prata franska.

    Ha det fint! 🙂

  2. Hej!

    Var du tvungen att kunna prata franska för att få göra din praktik i Paris?

Skriv en Kommentar

* Obligatoriskt