Morot, piska och drömmar om spansk sol

En fördel med VFU (praktik), förutom att man får lära sig undervisa då, är att man får ta del av de verksamma lärarnas åsikter i den ständigt pågående skoldebatten. Jag tycker att det är så intressant att höra hur debatten går bland dem som det verkligen berör. Just nu verkar det talas mycket om avskaffandet av meritpoäng och införandet av ämnesbetyg.

Att meritpoängen för de högre språkkurserna i spanska, tyska och franska lockar elever att välja att fortsätta med språken är nog alla överens om. En del menar att detta innebär att eleverna bara fortsätter av taktiska skäl och att detta är negativt. Andra oroar sig över om det blir några elever kvar utan meritpoäng, speciellt om man dessutom inför ämnesbetyg. Ett ämnesbetyg skulle ju i så fall innebära att det blir lättare att uppnå höga resultat om man stannar på en lägre nivå i språket än om man fortsätter. Kanske skulle man ta hänsyn till detta på något sätt, så att ett E i steg fyra blir mer värt än ett E i steg tre? Det sitter säkert politiker och klurar på detta. Eller är det bara jag som missat något förslag på ett system för det här?

Nu sägs det även att man ska dra in på språkresor. Språkresor är ju annars något som skolor gärna stoltserar med och använder för att locka elever till sig. De fungerar även som lockbeten till språkkurser. Äntligen höjs det dock röster, bland annat från fackligt håll, som ifrågasätter bortprioriteringen av andra språk än svenskan och engelskan i Sverige.

Just det med språkresorna gör så ont i hjärtat, för jag vet betydelsen som en enda resa, en enda kontakt, kan ha för språkintresset. Det är uppenbart hur meningsfullt och autentiskt lärandet blir både inför, under och efter en sådan resa. Jag skulle säga att det är mycket väl spenderade skattemedel.

Jag kan inte låta bli att tänka att det råder ett tabu att tala om vikten av “morot och piska”. Självklart ska vi inte tvinga någon. Men kanske är inte den inre tillfredsställelsen alltid nog för att motivera till lärande? Det är klart att många önskar att de hade fortsatt med det där språket som tonåring och inte låtit det falla i glömska; det går kanske lite trögare senare i livet. Men hur många tänkte på det när de var tonåringar? Hur ska man kunna veta när man fortfarande är ett barn att man kanske inte ska välja svensk/engelska och därmed välja bort ett nytt språk om man inte behöver det, eller svenska som andraspråk om man i själva verket har svenska som förstaspråk. Kan vi kräva av eleverna att de ska kunna se tre år fram i tiden och arbeta effektivt mot det betyg som ska sättas då? Kan vi kräva att de alltid ska dyka upp på lektionen klockan åtta en fredag av ren lust att lära? Kanske är det att lägga ett väl stort ansvar på eleverna. Eller är det föräldrarna som ska förmå sina barn att inte ta några genvägar? Och vilka elever är det egentligen som gynnas av detta? Eller är det kanske bara jag som behöver lite morot och piska för att få saker gjorda då och då. Som behöver den där resan med solgaranti att se fram emot. 

Vad tycker ni?

Gabriella

Det här inlägget postades i Ämneslärarstudent, Franska, Gymnasieskola, Spanska, Språk. Bokmärk permalänken.

KOMMENTARER

  1. Ja, jag fick aldrig åka på någon språkresa med min spanskgrupp och det var jag så besviken över!

    Du har rätt i att meritpoängen bara gynnar vissa språk, vilket såklart är synd. Egentligen borde man ju gynna att lära sig ett tredje språk, oavsett vilket det är.

  2. Jag håller med dig om vikten av resor till målspråkslandet – under mina språkstudier var det det som drev mig framåt ända upp på universitetsnivå – att få resa till Tyskland, att få vara där. Jag ville inget hellre. När det gäller meritpoängen ser jag fram emot andra sätt att öka intresset för språkstudier som öppnar för flera språk än tyska franska och spanska – vilka språk är det viktigt att kunna framöver?

Skriv en Kommentar

* Obligatoriskt