En vän och lärarkollega till mig delade nyligen en KIT-film om vad som är sant och falskt om flerspråkiga barn. I klippet tar Anna Flyman Mattsson, lektor i svenska som andraspråk på Språk- och litteraturcentrum i Lund (min gamla lärare) död på ett gäng seglivade myter, som att flerspråkiga barn inte skulle bli riktigt bra på något av språken, att de har svårt att hålla isär språken, att flerspråkiga barn halkar efter i språkutvecklingen och att man inte skulle få plats med fler än ett språk i hjärnan samtidigt. Det är förvånansvärt att dessa uppfattningar kan leva kvar, men det här behöver uppenbarligen poängteras i en kultur som är så präglad av enspråkighetsnormen som vår egen. På många andra platser är det ju fullkomligt naturligt och självklart att man talar flera språk redan som barn.
Något som glädjer mig är att jag har fått intrycket av att allt fler elever väljer svenska som andraspråk. Det verkar som att stigmat och okunskapen kring ämnet har minskat. Tidigare har många sva-lärare fått arbeta i motvind, men det tycks ha sjunkit in på skolorna nu att ämnet både är fullvärdigt och viktigt. Attityderna till ämnet är en av de saker som jag intresserar mig för i mitt examensarbete, så vi får se om jag vidhåller samma åsikt när det är klart. Det finns säkert en stor variation mellan olika skolor.
Efterfrågan på lärare inom ämnet svenska som andraspråk verkar också bara öka. Det är det ämne som har flest obehöriga lärare. Själv har jag läst grundkursen än så länge, och den kursen var verkligen givande! Det verkar dessutom vara ett jätteroligt ämne att undervisa i. På min VFU-skola har man som policy att ha mindre grupper i svenska som andraspråk, runt 15 elever. Detta innebär mer tid för varje elev. Sva-klassrummet är en viktig plats där flerspråkighet kan få vara norm. Där kan eleverna uttrycka sig mer fritt, utan rädsla för att bli skrattade åt eller rättade. Så jag vill väl helt enkelt slå ett slag för att utbilda sig till lärare i svenska som andraspråk! Ni behövs!
/Gabriella