Ett ofta återkommande antagande i skolverkets och andra utbildningsvetenskapliga texter är att utbildningen kan och bör anpassas till den enskilda elevens behov. Som ett exempel skriver Lena Hammarberg (2015 s.23) i skolverkets kunskapssammanställning om funktionsnedsättningar i skolan, att man inte bör tänka på eleven som problemet i behov av anpassning, utan skolmiljön som ett problem i behov av anpassning till elevens behov. Jonas Aspelin (2013, s.180-181) har också skrivit om ett sådant perspektiv.
Det är nog en god tanke men vad betyder det egentligen? Jag vill problematisera en förståelse av detta antagande som går ut på att utbildningen som sådan verkligen kan anpassas till varje elevs behov. Vi behöver ha ett större perspektiv på skola och utbildning i bakgrunden. Vad är egentligen syftet med utbildningen i Sverige idag och vad är elevens behov? Gert Biestas (2011) distinktion mellan utbildningens kvalificerande, socialiserande och subjektifierande roll i samhället är användbar som utgångspunkt för mitt resonemang. När vi talar om att utbildningen bör anpassas efter elevens behov, vilken av dessa utbildningens funktioner är då tänkt att premieras? Vi bör alltid vara medvetna om vilken eller vilka funktioner vår verksamhet i skolan premierar.
Bör utbildningen anpassas efter elevens behov av kvalificering, så att eleven kan kvalificeras till en produktiv samhällsmedborgare? Den frågan är givetvis lätt att svara på men det är inte svaret utan frågan i sig som tydliggör min poäng. Vem är det egentligen som anpassas? Att tala om att skolan anpassar sig efter elevens behov blir, när det gäller utbildningens kvalificerande funktion, bara en chimär, eftersom det i alla lägen är eleven som ska anpassas till samhällets produktivitetsnorm. Bör utbildningen anpassas efter elevens behov av socialisering? Även denna fråga tydliggör det dubbla budskapet i att tala om utbildningens anpassning efter elevens behov. Naturligtvis är det till syvende och sist eleven som ska anpassas, vilket ligger i själva ordet socialisering. Vad gäller kvalificering och socialisering är det rimligt och önskvärt att skolan underlättar för eleven att anpassas till samhällets produktivitetsnorm och andra goda samhälleliga normer så långt det är möjligt. I den meningen kan och bör den enskilda skolan och dess lärare göra vad den kan för att anpassa sina metoder så att inte elevens kvalificering och socialisering omöjliggörs, utan främjas. Men när man gör detta får man inte glömma bort att den underliggande processen i dessa fall ändå handlar om att eleven måste anpassa sig till det samhälle han eller hon kommer att leva resten av sitt liv i. När det gäller subjektifieringen är dock inte samma resonemang applicerbart. Att eleven utvecklas mot ett självständigt subjekt är ett av utbildningens mer ädla och idealistiska mål och det handlar faktiskt då uteslutande om elevens egna behov av utveckling. Eleven måste inte bli ett självständigt subjekt i särskilt hög grad för att kunna bära upp samhället ekonomiskt och socialt. Därför kan man inte tala om subjektifieringen som en elevens anpassning till samhället. Det är snarare en elevens egen utveckling efter sina egna behov. I detta avseende är det fullt rimligt att tala om att anpassa utbildningen efter elevens behov, eftersom det är ett behov som kommer ifrån eleven själv.
Man kan absolut argumentera för att samhället är i behov av inte bara produktiva och socialt välfungerande människor utan även självständigt tänkande subjekt, vilket förvisso är sant. Men det finns ändå en betydande skillnad när det gäller tydligheten av samhällets behov av dessa tre faktorer. Det är mycket tydligt att Sverige idag behöver produktiva medborgare för att upprätthålla välfärden. Det är därför inte heller förvånande att detta dominerar debatten om skolan. Det är inte heller särskilt svårt att se att samhället bärs upp av och behöver medborgare vars sociala samspel fungerar relativt väl, även om detta samband är mer diskutabelt och mångfacetterat än produktivitetsnormens slående tydlighet. Detta är också något som tar plats i skoldebatten när det gäller ordnings- och uppförandeproblem i skolorna. Men hur nödvändigt är det egentligen att befolkningen utgörs av självständiga subjekt för att upprätthålla det svenska samhället som det ser ut idag? De allra flesta skulle svara att det är mycket viktigt, men skoldebatten och skolpolitiken vittnar om vilken av utbildningens funktioner som får stryka på foten om man måste prioritera. Alla är vi övertygade om att samhället också behöver självständiga medborgare, men vi tycks ha en tendens att värdera produktivitet och social ordning högre i situationer där vi måste välja.
Kan anledningen till detta vara en eventuell diskrepans mellan vad vi säger att vi tror och vad vi visar med våra handlingar att vi tror är de bärande fundamenten i demokratin? Vi vill gärna tro att vår demokrati bärs upp av nobla ideal som hålls av självständiga samhällsmedborgare, men hur mycket bärs egentligen upp av en välfungerande ekonomi? Protesterna i Iran under vintern 2017-18 visar att många klarar av att leva med orättvisor tills ekonomin börjar svaja. Protesterna utlöstes av stora prishöjningar men kom även att riktas mot det politiska styret. Bärs den iranska teokratin upp av muslimska medborgare med nobla ideal som ser värdet av teokratin, eller bärs den upp av en fungerande ekonomi? Poängen med ovanstående resonemang är att visa det är betydligt svårare att fastslå betydelsen av idéer och värden (som i Sveriges fall hålls av självständiga subjekt) för ett samhälles bevarande, jämfört med betydelsen av en välfungerande ekonomi och ett fungerande socialt samspel mellan medborgarna.
När vi talar om att anpassa den svenska utbildningen efter elevens behov, bör vi alltså veta och förstå att det antingen handlar om att anpassa pedagogiska metoder så att eleven kan anpassa sig till samhället, eller om att främja den ädla och eftersträvansvärda, men tyvärr inte lika (tydligt) viktiga funktionen subjektifiering. När vi värderar olika resonemang om utbildningens inriktning och form bör vi också vara medvetna om den tydliga nödvändigheten i att kvalificera och socialisera eleverna. Vi kan och bör naturligtvis anpassa våra metoder och vår pedagogik efter elevernas behov, men vi bör ha i åtanke att en stor del av dessa behov består i att anpassa sig till samhället. Om vi negligerar det faktumet finns det en risk att vi gör eleverna en otjänst. Det är dumt att säga till eleverna att de inte behöver anpassa sig till samhället om det inte är sant.
Till sist vill jag klargöra att ovanstående resonemang inte ska förstås som någon sorts vulgär kritik av till exempel rättigheter för funktionsnedsatta, utan snarare en kritik av ett allt för lättvindigt tal om att skolan inte bör pressa eleverna att bli på det ena eller det andra sättet (läs socialiserade och kvalificerade). Att skolan sysslar med socialisering och kvalificering har en anledning och jag menar att mycket talar för att den anledningen är att det är samhällsbärande funktioner.
/Josef Mineur
Referenser
Aspelin, J. (2013) Var är relationell specialpedagogik? I J. Aspelin (Red.) Relationell specialpedagogik.
Biesta, G. (2011) God utbildning i mätningens tidevarv. Stockholm: Liber.
Hammarberg, L. (2015) Att planera för barn och elever med funktionsnedsättning. Stockholm: Skolverket.