I skrivandes stund har vi avklarat halva vår VFU (Verksamhetsförlagd utbildning) på Hekima. Lektionerna flyter på och vi trivs mer för varje dag som går! Numera känner vi oss hemma här i Kibengwe och hänger med personalen så fort tid finns. Även eleverna börjar se oss som en del i Hekima-familjen och är inte längre blyga för att hälsa och/eller prata.
Vi tänkte en del på vad vi kan tänkas skriva om i detta inlägg och inleder med en konversation vi hade på lunchen i måndags. I vanlig ordning åt vi med resterande lärare (7 pers), men samtalet handlade mycket om hur det var att jobba som lärare i Sverige. Vi berättade att det är en viss skillnad, men en specifik punkt har fått oss att reflektera mycket över vårt framtida yrke. Vi berättade att i Sverige är det mycket mer fokus på eleven och att hen är likvärdig läraren. Svenska elever skulle aldrig få för sig att hälsa en lärare välkommen och tacka för en lektion, eller ja inte en majoritet i alla fall. Svenska elever förväntar sig inte heller en utskällning eller direkt disciplinering om de missköter sig eller stör undervisningen, i Tanzania har lärare den befogenheten och tar den för given. Våra kollegor här säger att de aldrig skulle kunna tänka sig att jobba i Sverige på grund av bristen på tydlig hierarki. Även om de erfarna lärarna här bara får 2250 kronor i månaden har de en väldig status i samhället – en lärdom som vi i Sverige kan dra nytta av där läraryrket behöver stärkas och inte bara genom ett inskjut av pengar.
Här händer även en del lustigheter. Bland de roligare händelserna var när vi stod i köket och inledde en tävling om vem av oss som var längst. Under diskussionen kom Syster Anastella in och tog rollen som domare med repliken: ”Nerman är längre. Men oroa dig inte John, du är tjock” – vilket i Tanzania är en komplimang men som inte var särskilt tröstande :D.
Nerman har predikat sedan ankomsten för över två veckor sedan om hur han ska ut på bakgården och gräva upp sötpotatisen som odlas där, vilket nu äntligen har blivit av. Även om Tanzaniansk kost är spännande så är det då och då kul med smaker som påminner om hemma. För att komplettera vår nyfunna gröda var vi igår inne hos den gamla damen i plantagen bredvid som säljer frukt och grönsaker. John försökte på krasslig Swahili att pruta så att vi kunde få 7 tomater för 7 kronor, men hon körde sitt eget race. Det hela slutade med att vi, förvirrade om vad som egentligen pågick, köpte 15 tomater för 5 kronor (dock så var Nerman en god medmänniska och sa hon kunde behålla växeln som motsvarade 2 kronor). Win-Win!
I lördags tog vi även ännu en tur in till den närliggande marknaden där John beslutade sig för att köpa ett par sandaler som var utskurna ur ett gammalt bildäck. De är tydligen populära hos lokalbefolkningen då de tål slitage väldigt väl samtidigt som de har bra grepp. /Nerman & John