Som jag nämnt tidigare har det jag studerar här borta inte alltid rakt igenom fokus på Island eller Norden. Eftersom jag skulle läst svenska den här terminen om jag stannat hemma, är det ju absolut på sin plats att försöka få med sig så mycket relevant kunskap i just det ämnet från min utlandsvistelse. Därmed inte sagt att någon av kurserna skulle vara bortkastad eller att jag valt dem bara av rent intresse – tvärt emot har jag ju faktiskt gjort flera upptäckter som senare skulle kunna användas i svenskundervisningen där hemma. Dessutom har jag faktiskt valt att styra det jag kan, inte bara här borta utan egentligen alltid i mina studier, för att bredda min repertoar så mycket det går innan jag väl står framför mina elever.
En av kurserna heter som bekant Ingmar Bergman – fadersupprorets filmer, vilket låter ganska starkt. Men det är ju precis vad hans verk också är, och det har jag definitivt fått en bättre bild av under de senaste månaderna. Sammanlagt har vi sett på och noggrant diskuterat fem av hans mest kända filmer från 50- och 60-talen – Det sjunde inseglet, Jungfrukällan, Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna samt Tystnaden. Eftersom min generation generellt inte vet särskilt mycket om Ingmar Bergman, än mindre kommit i kontakt med hans produktioner, har detta gett mig många nya intressanta infallsvinklar. Lägger man till läsandet av hans självbiografi Laterna Magica, vilket vi också gjort, får man helt plötsligt en ganska god bild av hur mycket han betydde för Sverige. Den här veckan skriver vi klart en avslutande uppsats, där jag valt att göra en lite djupare analys av hans relation till död och lidande i sina filmer.
Den andra kursen som tillhandahållit värdefulla resurser för en blivande svensklärare är Modern nordisk litteratur, vilken fokuserar på dels det så kallade moderna genombrottet i Norden under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, dels det uppsving nordiska författare fått rent internationellt det senaste årtiondet. I den avslutande uppsatsen skriver jag om hur man kan använda det nordiska perspektivet i respektive lands modersmålsundervisning, med Nordiska rådets litteraturpriser som central punkt. Redan imorgon ska jag dock göra en annan, kortare presentation. Då är det vår kära Selma Lagerlöf som får stiga ut i rampljuset och låta några av sina verk diskuteras. De senaste veckorna har jag läst klassiker som Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Kejsarn av Portugallien och Gösta Berlings saga, vilka samtliga ger bevis för hennes storhet och varför hon också tilldelades Nobelpriset i litteratur. Även om det kanske inte är de mest fartfyllda böckerna man kan använda i sin undervisning, är de tveklöst en ovärderlig källa för svenskt språk och historia.
