Lärarstudentbloggen

Idag är det vår sista dag på Hekima, och känslorna är blandade såklart. På grund av den lilla tid vi har kvar kommer detta bli vårt sista inlägg. Vi kommer sakna eleverna, personalen och den varma gemenskapen som finns här – men det ska samtidigt bli skönt att återse de gamla vännerna och ha stabil tillgång till vissa varor och tjänster.

Igår hade vi båda vår näst sista lektion och började få in anonyma utvärderingar från eleverna, och de flesta verkar ha trivts på våra lektioner. Eleverna är överens om att vi vet vad vi talar om och att ämneskunskaperna är på plats, det som skiljer oss två åt är hur vi är som personer – stränga, snälla, seriösa, coola etcetera. Intressant, i och med att det är en helt ny sorts elevkår som får tycka till om delvis sådant vi redan vet (vi har haft VFU samt jobbar redan som lärare sen tidigare hemma i moder Svea). Även handledarna verkar nöjda då omdömesblanketterna är ifyllda och innehåller mestadels positiva kommentarer. Extremt kul tycker vi och kan pusta ut lite haha.

Utöver undervisningen så har vi fått en del gjort gällande skolan (bara för att man är i Tanzania slipper man inte hemtentamen etcetera), så nu känns det verkligen som att sommaren är på ingång.

Skolan har även i veckan engagerat sig i att hjälpa ett hem för människor med olika former av svårighet, till exempel äldre, handikappade och unga barn utan familj. Eftersom välfärden i Tanzania inte är lika utvecklad som i Sverige, får människorna på hemmet bara de mest nödvändiga för att överleva. Det var mycket påfrestande för oss två att behöva se människor leva i extrem fattigdom, men en minimal tröst var i alla fall att de har något slags hem. I många delar av Afrika kan det vara ännu värre.

Eleverna och resten av oss på Hekima hjälpte till med allt möjligt. Vi klippte gräset, nya grödor odlades med mera. Det mest uppskattade av allt var nog att bara finnas där och lyssna samt tala med människorna.

Vi båda hade roligast med barnen, som aldrig hade sett vita människor innan och till en början var rädda för oss. De trodde nämligen att vi hade tappat vårt riktiga skinn. De hade heller inte tidigare sett vår typ av hår varken på huvudet eller armarna, vilket de väldigt gärna drog i för att se vad som hände.På lördag ska vi ta ännu en sväng inom Bukoba med vår handledare och ta en sista titt på stan. Vi har ännu inte prövat den lokala bananölen heller, vilket nästan är ett måste innan hemresan.

Tack till alla som läst,simma lugnt och allt det där. Tutaonana Badade!

NERMAN och JOHN